Svartbräken är ursprunglig. Den växer främst i sprickor på skuggiga bergväggar och i rasbranter med inslag av basiska bergarter, vilket gör att den sällan saknas på grönstensförekomster. Jordkällare och stengärdesgårdar, även i områden med fattig berggrund, är exempel på kulturskapande ståndorter där man kan finna svartbräken.
Arten missgynnas vid skogsavverkning om inte ett skuggande träd- och buskskikt lämnas kvar intill bergbranterna.
Första fynd
Först uppgiven av Fuiren 1662 under namnet Trichomanes från Varberg och Värö.
Variation
A. trichomanes indelas i tre underarter: svartbräken i snäv mening ssp. trichomanes, kalksvartbräken ssp. quadrivalens och trubbsvartbräken ssp. inexpectans. De två sistnämnda, som är bundna till kalkrikt underlag (Tigerschiöld 1980), är inte rapporterade från Halland.
Utbredning
106 rutor (48 %). Ganska vanlig i mellersta och norra Hallands skogs- och övergångsbygd, sällsynt i motsvarande områden i söder samt på kustslätten, där tillgången på lämpliga bergbranter är begränsad. – Ahlfvengren (1924): här och där.
