Snärjmåra är ursprunglig på grusiga/steniga, tånggödslade havsstränder och i strandsnår samt troligen också i alkärr och mullrika lövskogar. Den är emellertid starkt kulturgynnad och trivs i näringsrika/kväverika miljöer som åkrar, gödselstäder, ladugårdsbackar, trädgårdsland, jordhögar, avfallstippar och annan ruderatmark. Spridningen har åtminstone tidigare delvis skett genom tånggödsling av kustnära åkrar och med vallfrö, särskilt rödklöverfrö (Wiksell 1927).
Eftersom Ahlfvengren (1924) anger att snärjmåra endast fanns ”här och där, företrädesvis vid kusten” leder en jämförelse med dagens situation till slutsatsen att arten ökat under 1900-talet. Ökningen kan åtminstone delvis förklaras av jordbrukets ökade användning av kvävegödsel i förening med det atmosfäriska kvävenedfallet.
Första fynd
Först publicerad av Barchaeus 1773 (’Allmogen brukar honom [bandtång Zostera marina] till gödsel på åkrarna, men han ligger ganska länge orutnad; de berömde dess nytta då han hanteras rutten, men aktsammare hushållare gilla honom icke, de säga att han föder snärpegräs [snärjmåra], som drar ned säden till mark och att han snarare magrar än fetar jorden’). I handskrift 1754 av Fischerström från Hasslöv Dömestorpstrakten (Gertz 1947).
Utbredning
192 rutor (86 %). Mycket vanlig på kustslätten och i övergångsbygden, ganska vanlig i skogsbygden. – Ahlfvengren (1924) här och där.