Blågrönt mannagräs är starkt kulturgynnat men förmodligen ursprungligt. Arten är vanligast på fuktig, kreaturstrampad mark vid källor, bäckar och mindre vattensamlingar men växer också i bäckar och diken med näringsrikt vatten. Enstaka fynd har gjorts på fuktiga slåttervallar, leriga åkrar och fuktig ruderatmark. Sannolikt kvävegynnad.
Första fynd
Först publicerad av Weimarck 1963 men utan lokaluppgift. Senare samma år uppgav Ohlander arten från Lindome Kimmersbo vid landsvägen samt S om Sågsjön i pöl vid järnvägen. Äldsta belägg från Onsala mellan Hästared och Bränna 1950 (S. Nilsson i GB).
Variation
Arten blev ordentligt urskild 1926 och uppmärksammades i Norden först på 1940-talet (Walters 1948).
Utbredning
115 rutor (52 %). Vanlig på kustslätten, ganska vanlig i övergångsbygden och ganska sällsynt i skogsbygden.
