Stinksyska är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer beståndsbildande på mullrik mark i lövskogar, främst i sluttningar, bäckdalar och nedanför bergbranter, särskilt om hassel Corylus avellana finns med i bilden. På kulturpåverkad mark finner man den ibland i buskrika betesmarker, vid dammar, märgelhålor och i anslutning till vägdiken. En avvikande ståndort finns i Falkenberg hamnen vid 5B 2j 24 30, ruderatmark vid silo 1991 (NGN).
Stinksyska har ökat i frekvens under de senaste decennierna. Troligen har den gynnats av ökad tillgång på lövbiotoper i kombination med nedfall av kväve.
Första fynd
Först publicerad av Osbeck 1788 men utan lokaluppgift. I handskrift 1754 av Fischerström från Hasslöv Dömestorpstrakten (Gertz 1947).
Utbredning
114 rutor (51 %). Ganska vanlig, högst frekvens i övergångsbygden och i landskapets norra hälft. – Ahlfvengren (1924): här och där.
