Kalmus är en medicinal- och kryddväxt från södra Asien. Den infördes till Europa på 1500-talet och är känd i Sverige sedan 1600-talet (Hylander 1953).
Arten är sedan länge fullständigt naturaliserad i landskapet. Den bildar täta bestånd i näringsrika miljöer vid sjö- och åstränder samt i strandkärr och bäckutlopp vid havet. Dessutom ser man den ofta i dammar, märgelhålor och diken samt i små kärr och fuktsvackor i betesmarker och vid gårdar. Den betas inte. I Sverige finns endast honplantor, som sprider sig vegetativt med hjälp av losslitna delar av jordstammen.
Kalmus har ökat under 1900-talet och spridningen är sannolikt inte avslutad ännu.
Första fynd
Först uppgiven av Montin 1766 (‘Ödelägger många fiskedammar i S. Halland’). Äldsta belägg från 1700-talet utan lokaluppgift (L. Montin i S).
Utbredning
90 rutor (40 %). Vanlig på kustslätten, ganska sällsynt i övergångs- och skogsbygden. Lägst frekvens i skogsbygden i mellersta och norra Halland. I Kungsbacka är den sällsynt med undantag av Rolfsåns och Kungsbackaåns vattensystem, där det finns rikliga förekomster. – Ahlfvengren (1924): här och där.
