blåsstarr
Carex vesicaria
Blåsstarr är ursprunglig men kulturgynnad. Den är beståndsbildande och växer främst vid vattendrag, särskilt i grunda, tidvis mer eller mindre torrlagda och från huvudfåran avsnörda gölar och kärr. Andra ganska vanliga växtplatser är stränder vid näringsrika sjöar, alkärr och andra lövskogskärr, dammar, märgelhålor och fuktsänkor i naturbetesmarker.
Första fynd
Först uppgiven av Osbeck 1788 men utan lokaluppgift.
Utbredning
161 rutor (72 %). Vanlig på kustslätten och i övergångsbygden, ganska sällsynt i skogsbygden. Saknas i de näringsfattigaste skogs- och myrområdena. – Ahlfvengren (1924): här och där.
