Strimsporren växer främst i små glesa kolonier på stationsområden, banvallar, vid järnvägsövergångar och på vägkanter, men med stor övervikt för järnvägslokaler.

Strimsporren härstammar från västra Europa och är känd i Sverige sedan mitten av 1840-talet. Enligt Malmgren (1982) har den kommit till vårt land på olika sätt - med barlast, orent utsäde och som prydnadsväxt. Hur växten först nådde Halland framgår inte klart av primäruppgifterna, men Ahlfvengren (1924) anger den som odlad/förvildad.

Arten har sannolikt börjat sin framryckning längs järnvägar och vägar först under de allra senaste decennierna, eftersom antalet äldre uppgifter och insamlingar är mycket få jämfört med aktuella fynd. Den kan sägas vara en sentida parallell till småsporren Chaenorrhinum minus.