Knutört är ursprunglig. Den ettåriga, konkurrenssvaga växten trivs bäst på glesbevuxen, grusig jord som blir ordentligt genomfuktad under vår och försommar. De vanligaste biotoperna är strandängar och klippstränder vid havet där den diminutiva örten växer intill stenar, vid stigar, i erosionsgropar samt på hällytor med ett tunt jordlager och gärna en viss översilning. Andra typiska växtplatser är fuktiga bottnar i gamla stenbrott och grustag. Från sötvattensstränder finns några äldre fynd (se nedan).
Första fynd
Först uppgiven av Montin 1766 (’Vid Hasslöfs å, imellan bron och Menlösa. Osbeck’). Äldsta belägg från Hasslöv 1700-talet (P. Osbeck i S) och Våxtorp Menlösa 1700-talet (L. Montin i S).
Utbredning
23 rutor (10 %). Ganska vanlig utmed kusten med undantag av sandområdena i södra och mellersta Halland, där arten inte är funnen. – Av Ahlfvengren (1924) uppgiven som förekommande här och där i kusttrakten, mera sällsynt inat landet.
Lokaler
Inlandslokal. Falkenberg Stafsinge V om Månsgård (5B 3j 12 31) fd grustag 1991 (NGN).
Äldre inlandslokaler. Laholm Hasslöv 1700-talet (Osbeck i S). Laholm Eka sjö, grusig strand 1962 (KG). Våxtorp Menlösa, åstrand 1700-talet (Montin i S). Varberg Lindberg-Valinge norra sidan av Bönarpesjön. Nösslinge kyrkan vid sjöstranden (båda Ahlfvengren 1924). Tvååker prästgården (Hisinger 1828). Veddige Hornsjön, vid högvattenlinjen, ca 700 m NO om Björkholm 1969 (M. Ohlander i GB, Ohlander 1971).
