Färgkulla växer numera endast tillfälligt på torra, vegetationsfattiga och starkt kulturpåverkade ståndorter som vägkanter, grustag, utfyllnadsmark och avfallstippar. Den fleråriga arten odlas som prydnadsväxt och flertalet av de nutida förekomsterna är säkert förvildade från trädgårdar. Enstaka fynd kan ha sitt ursprung i nutida gräsfröblandningar eller i tidigare åker- och vallogräsförekomster via en fröreserv.
Färgkulla är hemmahörande i sydöstra Europa och västra Asien. Även om den fanns i odling i Hasslöv redan på 1700-talet (se ovan) har den huvudsakligen inkommit med vallfrö från 1870-talet och framåt (Neuman 1884). Fram till mitten av 1950-talet fanns färgkullan spridd i hela landskapet som åker- och vallogräs samt som järnvägsväxt. Därefter har den minskat kraftigt på grund av effektivare utsädesrensning, kemisk ogräsbekämpning och allt tätare och jämnare grödor.
Första fynd
Först publicerad av Lindeberg 1878 från Släp Malevik baserat på uppgift av J. A. Leffler. I handskrift 1754 av Fischerström från Hasslöv Dömestorpstrakten (Gertz 1947). Arten odlades i prästgårdsträdgården i Hasslöv på 1770-talet (Osbeck 1776).
Bygdenamn och bruk
I mellersta Hallands skogsbygd kallas färgkulla ibland för holabäcka eller hålabäcker - namn som i andra delar av Halland användes om gullkrage Chrysanthemum segetum.
Utbredning
20 rutor (9 %). Sällsynt. – Ahlfvengren (1924): här och där, i synnerhet i södra och mellersta Halland.
