Ahlfvengren (1924) uppger ssp. sativa som allmänt odlad och ibland förvildad. Odlingen är nu liten och 1994 såldes endast 15 900 kg plomberat utsäde (räcker till ca 100 hektar) i hela landet (G. Ahlqvist, Lantmännen i Halmstad muntligt). Från inventeringstiden har vi endast ett aktuellt fynd: Eftra Långveka vid 5C 1a 22 43, trädesåker 1994 (NGN herbarium, bekräftad av T. Elfström). Växten härstammar från Medelhavsområdet och västra Asien. Tillfällig.
Ssp. nigra, som är ursprunglig, växer sällsynt på ganska torra, naturliga och kortvuxna gräsmarker, främst vid kusten. Ssp. segetalis är en gammal, kulturberoende och mycket vanligare växt som främst uppträder i åkrar och åkerkanter men också vid bondgårdar, i trädgårdsland och diverse ruderatmiljöer.
Första fynd
Först publicerad av Osbeck 1788 under namnet V. sativa men utan lokaluppgift. I handskrift 1754 av Fischerström från Hasslöv Dömestorpstrakten (Gertz 1947).
Variation
V. sativa delas numera i tre underarter: fodervicker ssp. sativa, sommarvicker ssp. nigra och stor sommarvicker ssp. segetalis. (Synonym till sommarvicker är V. angustifolia var. angustifolia och synonym till stor sommarvicker är V. angustifolia var. segetalis.) Under inventeringen har underarterna inte konsekvent hållits isär.
Utbredning
156 rutor (70 %). Vanlig i landskapets södra hälft. I den norra är arten vanlig på kustslätten, ganska vanlig i övergångsbygden och ganska sällsynt i skogsbygden.
