Strandbeta, som är ett- till fåårig, finner man vanligen i enstaka eller några få exemplar på sand-, sten- och klippstränder vid havet. Landskapets stabilaste förekomst finns på ön Nidingen utanför Onsalahalvön, där rikligt med fertila exemplar växer beståndsbildande längs stränderna. På övriga växtplatser är den mer eller mindre tillfällig.

Strandbeta är en ganska sen invandrare till svenska västkusten, sannolikt spridd med havsströmmar från Danmark (Simmons 1930). Från Halmstad finns en uppgift om införsel med barlast (Wiger 1926). Under 1900-talet har växten ökat i utbredning och frekvens.