Skavfräken är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer främst i sandiga till leriga, ofta branta och lövbevuxna slänter i bäck- och åraviner, där bestånden kan bli ganska stora. Väg- och skogsdiken samt åkerrenar är exempel på kulturstandorter.

Enligt nedanstående aktuella och äldre frekvensuppgifter har arten ökat under 1900-talet. Eftersom skavfräkenbestånden inte är särskilt svåra att upptäcka och dessutom ofta förekommer i intressanta växtmiljöer, kan man nog utgå från att växten inte varit förbisedd utan att det är fråga om en verklig förändring. Ökningen kan nog kopplas till den rikare tillgången på lövbiotoper, kanske också till kvävenedfallet eftersom arten tycks vara något kvävegynnad.