Höstlåsbräken är sannolikt ursprunglig. Den ljuskrävande, konkurrenssvaga och betesgynnade arten växer på sandiga, betade eller obetade havsstrandhedar med lågvuxet fältskikt. Den är i likhet med flera andra låsbräkenarter oregelbunden i sitt uppträdande och vanligen finns endast några få exemplar på varje lokal. Den är mycket lätt att förbise, men eftersom den sterila delen av bladskivan övervintrar, kan man med fördel leta efter arten tidigt på våren, då de gröna bladen syns relativt väl mot den i övrigt ganska nervissnade växtligheten.
Höstlåsbräken är starkt hotad av den allt frodigare växtligheten på våra stränder.
Första fynd
Först uppgiven av Lindeberg 1878 under namnet B. rutaceum Sw. från Tjärby baserat på uppgift av Nordquist. Belägg från Tjärby utan årtal (C. J. Lindeberg i GB).
Utbredning
3 rutor (1 %). Mycket sällsynt.
Lokaler
Halmstad Eldsberga 200 m N om Genevadsåns mynning (4C 5e 24 36) igenväxande strandhed, några få ex 1981 (HN, bekräftad av KG). Känd sedan 1966 (se nedan). Halmstad Hagön (4C 6e 11 21) dynhed, 1 ex 1981 (KG). Söndrum Ringenäs (4C 7c 30 05) betad strandhed, sparsamt 1983 och senare (KG).
Äldre uppgifter. Laholm Laholm Mellbystrand (T. Svedberg enligt Ahlfvengren 1924). Tjärby se primäruppgift. Halmstad Eldsberga 200 m N om Genevadsåns mynning, strandhed 1966 (N. Ekberg, YJ, KG herbarium), 1967 (YJ i GB). Ännu 1981 (se ovan). Halmstad väster om staden i flygsand 1871 (C. J. A. Thudén i UPS); troligen = vid Lotshyddan 1875-77 (B. af Gennäs i brev till Hartman 1878); Östra stranden 1944 (H. Runemark i LD). Harplinge Häverdalsreservatet (Malmberg 1979). Falkenberg Eftra Suseåns utlopp 1909 (S. Svenson i LD).