Tysk ginst är en gammal, kulturgynnad art som är anpassad till ljunghedsbruk med bränning och bete. Den är en liten, taggig och överallt hårig buske som i Sverige numera endast växer i Ljungby i mellersta Halland. Fram till omkring sekelskiftet fanns den på ytterligare ett 10-tal lokaler i landskapet. Arten har även funnits på en lokal i Skåne, där den dog ut 1992, samt till omkring 1950 även på en plats i Dalsland (Mattiasson 1993, Nilsson & Gustafsson 1977 a). Den kraftiga minskningen i Halland har främst orsakats av hedmarkernas igenväxning och beskogning, kanske i några fall också av byggnation. De svenska förekomsterna ligger utanför artens sammanhängande utbredningsområde, som omfattar stora delar av mellersta Europa från Pyrenéerna till Ryssland.
Den fridlysta tyska ginsten är en av landskapets mest hotade arter. För närvarande arbetar en floravårdsgrupp med olika åtgärdar för att försöka rädda beståndet.
Första fynd
Först uppgiven av Retzius 1779 från Övraby mellan Fotstad och Enslöv baserat på belägg utan årtal av L. Montin i S.
Utbredning
Den halländska växtplatsen finns i Falkenberg Ljungby Hällarp inom ett 1,2 ha stort naturreservat bestående av ett ljunghedsfragment och en återställd grustäkt. Antalet exemplar har växlat kraftigt mellan olika år - 1958 fanns 18 ex, 1965 445 ex, 1977 92 ex, 1981 ca 50 ex, 1992 drygt 50 och 1995 ca 20 blommande exemplar. Känd sedan 1894 (se nedan). – Ahlfvengren (1924): tämligen sällsynt i mellersta Halland.
I reservatet finns också Hallands nordligaste förekomst av landskapsblomman Hargins G. pilosa. Båda arterna blommar under första hälften av juni.
Vägbeskrivning till reservatet i Hällarp: Från E 6 tar man vid avfarten Falkenberg C väg 51 mot Ullared. Ca 1,5 km söder om Ljungby svänger man västerut mot Lastad. Efter ca 1 km ligger reservatet på vägens vänstra sida.
Lokaler
Äldre uppgifter. Laholm Veinge 1910 (E. Hjertman i GB). Halmstad Breared Skärkered på järnvägsvallen 1890-talet (T. Josefson enligt Ahlfvengren 1924). Enslöv Sennan 1904 (E. Villaume enligt Ahlfvengren 1924). Halmstad 1848 (D. v. Sydow i S); 1858 (I. Svensson i LD); Galgberget, inplanterad från Skedala 1904 (Ahlfvengren i S). Slättåkra 1901 (M. v. Wachenfeldt i GB) och 1904 (E. Sjölander enligt Ahlfvengren 1924). Snöstorp Skedala, vid Fylleån på gränsen till Marbäck 1856, ”ej sedan återfunnen” (E. Lyttkens i LD); vid Judaberg 1861 (I. Lyttkens i S); Skedala exercished, flera insamlingar och uppgifter mellan 1863 (I. Lyttkens i S) och 1897 (E. Lyttkens i LD); Nydala och Fyllinge vid ån (båda A. Lyttkens enligt Neuman 1884). Söndrum 1873 (Neuman i S); Onsjö 1890-talet (E. Nordström i S). Vapnö Mickedala (Fries 1840 a) samt flera insamlingar och uppgifter mellan 1845 (A. G. Longberg i S och UPS) och 1924 (då utgången enligt Ahlfvengren 1924). [Gränsen mellan Vapnö och Halmstad går genom området, varför vissa uppgiftslämnare anger Mickedalalokalen under Halmstad.] Övraby mellan Fotstad by och Färjestället vid Enslöv, flera uppgifter och insamlingar från 1700-talet (L. Montin i S) till 1859 (O. G. Blomberg i LD). [Troligen en och samma växtplats som angivits på lite olika sätt, både från Enslöv och Övraby, men det mest sannolika är att platsen låg i Övraby.] Hylte Torup (Bexell 1817-19). Falkenberg Ljungby Hällarp, insamlingar och uppgifter från 1894 (C. Holmdahl i LD och S samt J. Wallmark i LD) och framåt. Ännu på 1990-talet (se ovan); Lyngsjön [sannolikt = föregående lokal] 1905 (R. Johansson i LD).