jättegröe
Glyceria maxima
Mer information om arten

Jättegröe är sannolikt ursprunglig. Arten är dock starkt kulturgynnad och har ibland också planterats (Osbeck 1788). Det mycket högvuxna gräset bildar täta, vassliknande bestånd i näringsrika åar, korvsjöar, dammar och diken samt i bäckutlopp och strandkärr vid havet. Arten är starkt kvävegynnad och synnerligen konkurrenskraftig på lämpliga lokaler, där den snabbt tränger undan annan vegetation.

Jättegröe har ökat, framför allt i jordbruksbygder, under senare hälften av 1900-talet, troligen som en följd av den ökade näringstillförseln till småvatten och vattendrag.

Första fynd

Först uppgiven av Montin 1766 (’Vid Örmanäs i Ölmevalla Socken enligt Osbeck. Äfven på några andra ställen i N. Hall.’).

Utbredning

76 rutor (34 %). Vanlig på kustslätten, ganska sällsynt i övergångsbygden och sällsynt i skogsbygden. – Ahlfvengren (1924): här och där.

Ringar: fynd före 1979