Mästerrot bildar täta bestånd av växlande storlek på frisk mark i närheten av äldre bebyggelse och torpplatser. De vanligaste växtplatserna är vägdiken och renar samt angränsande betesmarker, ängsfragment, lövskogsbryn och gammal tomtmark. Lokalerna kan vara både solexponerade och beskuggade. I en frodig bäckravin i Snöstorp vid 4C 8e 00 44 finns en naturaliserad förekomst.

I de flesta bestånd brukar åtminstone några blommande stjälkar utvecklas varje år. Fröna utvecklas dock inte och beståndens tillväxt sker vegetativt. Växten ätes inte av betande djur.

Mästerrot, som härstammar från Alperna, är en medeltida krydd- och medicinalväxt som från början användes mot mänskliga in- och utvärteskrämpor, mot troll och oknytt och kanske även som afrodisiakum. Senare fick den sin främsta användning mot boskapssjukdomar (Nyman 1867, Hulten 1985, Svedjemyr 1989). Odlingen i Sverige upphörde sannolikt under 1800-talet men några förekomster i äldre, halländska trädgårdar tyder på att arten i någon mån kan ha odlats ända in på 1900-talet. Från tiden före 1950 finns endast ett fåtal uppgifter och insamlingar från Halland, vilket kan bero på att växten uppfattats som odlad och därför inte rapporterats eller samlats.

De i många fall mycket gamla mästerrotsbestånden bör betraktas som levande, botaniska fornminnen och skall naturligtvis vårdas och skyddas därefter.