Hårginst är en gammal, huvudsakligen kulturberoende art. Den är en liten buske som i konkurrens med t ex gammal, högvuxen ljung Calluna vulgaris kan bli halvmeterhög, men som i lågvuxen, gles växtlighet ofta breder ut grenarna på marken. Vanligen växer arten på torr, sandig/grusig och ljusöppen mark med ganska gles växtlighet - vägslänter och vägrenar, skogsvägar, grustag och andra markblottor. Naturligtvis finns hårginsten också på de enstaka ljunghedar och ljunghedsfragment som fortfarande finns kvar och som hävdas med bränning och/eller bete. Arten är mycket gynnad av brand och annan störning av vegetation och förna samt av notkreatursbete, under förutsättning att detta satts in sent under säsongen. Vår- och försommarbete minskar blomningen genom att de färska skotten är begärliga för djuren. Även harar och kaniner kan ” snagga” ginstbuskarna ordentligt. Den sydhalländska marken tycks fortfarande, mer än 100 år efter de stora ljunghedarnas epok, innehålla ett mycket rikt förråd av ännu grobara ginstfrön. Endast några år efter det att mineraljorden blottats, t ex vid anläggandet av skogsvägar, brukar de första ginstplantorna visa sig. Rimligtvis minskar denna fröreserv genom att nyproduktionen av frö inte alls är av samma storleksordning som förr och genom att fröna inte håller sig grobara oändligt länge.

Av de fyra halländska ginstarterna har hårginsten alltid varit den vanligaste. På grund av ljunghedens omvandling till barrskog har arten minskat kraftigt under 1900-talet och i framtiden kan situationen bli bekymmersam. En floravårdsgrupp arbetar på att öka artens frekvens och överlevnadsmöjligheter på sikt.

Hårginsten blommar under första hälften av juni och de praktfullaste bestånden kan man se utmed de större vägarna i södra Hallands övergångs- och skogsbygd, t ex utmed väg 25 mellan Halmstad och Simlångsdalen, väg 26 mellan Oskarström och Johansfors samt väg 117 mellan Skogaby och Knäred. (I Hallands flora finns en särskild uppsats om hår- och nålginstområden i Veinge.)