Den kväveälskande druvflädern börjar i allt större utsträckning bli ett markant inslag i kustslättens dungar och skogsområden, främst ibland- och tallbestånd på lätta jordar, men någon gång också i luckiga granåkrar. Enstaka eller i mindre grupper växer den också i betesmarker och bryn, längs vägar, på hyggen, i grustag med utkast och fyllnadsjord samt på diverse andra ruderatmarker.

Druvfläder, som med olika raser härstammar från Mellaneuropa, Nordamerika och Sibirien (Ekholm m fl 1991), infördes till Sverige som prydnadsväxt under första hälften av 1800-talet. Som förvildad är den känd sedan 1830-talet (Malmgren 1982).

Eftersom Ahlfvengren (1924) betecknar arten som ”tämligen sällsynt” och endast anger lokaler från 7 socknar, bör den pågående, snabba spridningen, som främst äger rum med fåglar, ha inletts mot 1900-talets mitt. Först i Ohlanders inventeringsrapporter från norra Halland under 1960-talet börjar uppgifter om druvfläder förekomma mer regelbundet. Den har förmodligen gynnats av ökad tillgång på skogsmark och av de senaste årtiondenas kvävenedfall.