Vit sötväppling infördes oavsiktligt till landskapet med utländskt vallfrö under senare hälften av 1800-talet (Neuman 1884). Den tvååriga arten salufördes också som gröngödslingsväxt omkring sekelskiftet (Lyhagen 1991), men det är ovisst om den odlades i Halland. Arten är bofast i landskapet och huvudsakligen bunden till järnvägar och större tätorter. Man finner den starkt kulturgynnade och konkurrenssvaga växten, ofta i rika bestånd, på störd, vegetationsfattig mark - stationsområden, soptippar, gamla lertäkter, grustag, industritomter, utfyllnadsområden och utmed nyanlagda, större vägar. Enstaka fynd har gjorts på havsstränder.

Vit sötväppling härstammar från östra Europa och västra Asien. I Sverige är den känd som säkert vildväxande sedan 1820.

Växten har ökat under 1900-talet och spridningen tycks inte vara avslutad.