Stor igelknopp är ursprunglig men mycket kulturgynnad. Den växer beståndsbildande i näringsrika sjöar och i vattendrag med låg strömhastighet samt i märgelhålor, dammar, strandgölar och diken.
Växten har ökat under 1900-talet och man kan numera finna den även i till synes måttligt näringsrika skogsbäckar.
Första fynd
Först uppgiven av Montin 1766 ('I ett dike vid landsvägen, nära intill Ås-kloster, fans den store Varieteten; hvilken jag då ej fick granska på stället för resans skyndsamhet’). Vid en arkeologisk undersökning 1982 av vallgraven i Halmstad påträffades frön av stor igelknopp i lager som daterats till 1600/1700-talet (A. Andersson i manuskript 1995).
Bygdenamn och bruk
Stor igelknopp och kanske också igelknopp S. emersum har kallats flä eller fläblad. Den sega stjälken torkades och användes vid bindning av sädeskärvar och vid okulering (Osbeck 1788).
Variation
Förutom stor igelknopp har man inom S. erectum urskilt ytterligare tre underarter: mörk igelknopp ssp. erectum, glansigelknopp ssp. neglectum och klotigelknopp ssp. oocarpum. Ingen av dessa har hittills påträffats i Halland.
Utbredning
188 rutor (84 %). Mycket vanlig på kustslätten och i övergångsbygden, ganska vanlig i skogsbygden. – Ahlfvengren (1924): här och där. Äldre uppgifter från 36 socknar, huvudsakligen från landskapets västra del.
