Sibirisk björnloka växer i stort sett bara på kulturmark men kan trots detta nog betraktas som ursprunglig i landskapet. Den är vanligast vid vägar och järnvägar men någon gång ser man den även på åkerrenar och bäckstränder, i naturbetesmarker och på diverse igenväxande kulturmark.
Första fynd
Arten Heracleum sphondylium publicerades först av Osbeck 1788 men utan lokaluppgift. Sibirisk björnloka uppgavs först av Ahlfvengren 1924 som tämligen allmän från Ö. Karup till Släp men med tillägg av S. Svenson att den saknas i Falkenbergstrakten.
Variation
Mellanformer mellan de båda underarterna är inte ovanliga.
Utbredning
50 rutor (22 %). Ganska vanlig i norra Halland ner till Viskan samt på kustslätten i södra Halland upp till Suseån. Saknas i övriga områden bortsett från två lokaler i Falkenbergstrakten.
