Strandstarr är ursprunglig. Den är vanligast på steniga/grusiga strandängar, främst i zonen innanför salttågsbältet. Särskilt på Kungsbackafjordens stränder uppträder den i mycket stora bestånd. Ibland finner man den även i klippskrevor och på småvikarnas sand- och grusstränder. Växten, som gärna betas av kreatur, har ökat under senare delen av 1900-talet eftersom strandbetet på många håll har minskat eller upphört.
Första fynd
Först uppgiven av Lindeberg 1858 under namnet C. maritima från Släp Särö.
Utbredning
13 rutor (6 %). Sällsynt i Varberg, ganska vanlig i Kungsbacka. – Ahlfvengren (1924): tämligen sällsynt i norra Halland.
Lokaler
Lokaler i Varberg. Varberg Getterön (5B 7g 32 12) klippskreva 1989 (IL herbarium). Värö O om St. Lahall (5B 9g 46 14) strandäng 1993 (IL), känd sedan 1928 (se nedan); Viskans norra strand mellan gamla och nya E 6 1990 (UU); SO om Tollvik, nära havet 1988 (B/SS).
Äldre uppgifter från Varberg. Värö Viskans utlopp vid Klosterfjordens innersta del (Gillner 1960); Lahall (S. Johnson enligt Svenson 1928) och Lahall, mindre allmän (Johansson 1964), ännu 1993 (se ovan); Buahalvöns utsida, strandäng på finkornigt underlag (Arvidsson 1975).
Lämpliga besökslokaler. Fjärås Tjolöholm, Hällenabb vid 6B 4f 02 11 och 08 14. Hanhals Torkelstorp, Rabben vid 6B 4f 39 22. Kungsbacka Svinholmen vid 6B 5f 22 08.
