Vildkaprifol är ursprunglig. Den bildar ofta täta, vidsträckta bestånd på torr till frisk mark i lövdungar och lövskogar, på kustslätten även i bland- och tallskogar. Denna nordiska lian växer ibland ordentligt på höjden och kan slingra sig ett tiotal meter upp runt trädstammar. Den är också vanlig i snår och klippskrevor vid havet samt vid bergrötter och källkärr längre in i landskapet. Vildkaprifol odlas emellanåt och en del förekomster i landskapets inre har sitt ursprung i planterade rankor.
Vildkaprifol har ökat under 1900-talet. En orsak kan vara den ökade tillgången på skog och skogsdungar.
Första fynd
Först uppgiven av Montin 1766 (’Allmän i bergklippor vid hafvet, äfven in i landet’).
Bygdenamn och bruk
Äldre provinsnamn är virenbom [av vira syftande på det slingrande växtsättet och bom, ett gammalt ord för träd] och stutafes. Från Veinge, Gunnarp, Ullared, Källsjö och Fagered är också namnet matalajsträ eller matalajeblomma känt [led på mat; blommorna användes mot aptitlöshet].
Utbredning
208 rutor (93 %). Vanlig utom i mellersta Hallands skogsbygd där den är ganska sällsynt. – Ahlfvengren (1924): här och där, i synnerhet längs kusten.