I någorlunda ursprungliga miljöer finner man gulsporren vid havet, där den växer på grus, klapper, driftvallar, i stabiliserade dynområden och på glesa gräshedar. Den är mycket kulturgynnad och saknas sällan på torr, mer eller mindre blottad mark - väg- och åkerrenar, järnvägs- och industriområden, jordhögar, grustag och diverse andra ruderatmarker.
Första fynd
Först uppgiven av Osbeck 1788 under namnet Antirrhinum linaria men utan lokaluppgift.
Variation
Då och då uppmärksammas f. peloria, som kännetecknas av att en eller flera blommor är radiära och försedda med flera sporrar. Den är känd från några lokaler i Varberg, Falkenberg och Halmstad med omnejd.
Utbredning
218 rutor (98 %). Mycket vanlig på kustslätten och i övergångsbygden, vanlig i skogsbygden. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän.