Blåklocka är ursprunglig men mycket kulturgynnad. Den ljusälskande och ganska konkurrenssvaga arten växer på torr till frisk, ljusöppen mark med någorlunda lågvuxet fältskikt. Klipphedar och bergbranter är exempel på naturliga miljöer. Arten är emellertid vanligast på mer eller mindre kulturpåverkade växtplatser, t ex naturbetesmarker, vägkanter, vägslänter, åkerrenar, järnvägsområden och en del vildvuxna tätortsgräsmarker.
Första fynd
Först publicerad av Osbeck 1788 men utan lokaluppgift. I handskrift 1754 av Fischerström från Hasslöv Dömestorpstrakten (Gertz 1947).
Bygdenamn och bruk
Ett äldre lokalnamn från Okome, Köinge och Ullared är örnaklocka. [Örna troligen = öron.] Dombjälla eller dåmbjälla är kända från södra och mellersta Halland medan söabjälla är angivet från Frillesås. [Bjälla = liten klocka, sö = får.]
Variation
Då och då ser man exemplar med vita blommor.
Utbredning
221 rutor (99 %). Mycket vanlig. – Enligt Ahlfvengren (1924) allmän.