sibirisk björnloka

Sibirisk björnloka växer i stort sett bara på kulturmark men kan trots detta nog betraktas som ursprunglig i landskapet. Den är vanligast vid vägar och järnvägar men någon gång ser man den även på åkerrenar och bäckstränder, i naturbetesmarker och på diverse igenväxande kulturmark.

Den vanligaste björnlokan, täml. sälls–allm. i frisk eller fuktig lövskog och övergiven åkermark, vägkanter o.s.v.

Myrin 1832.

Rikligast spridd utmed landsvägsnätet i kustlandet och nedre-mellersta Ådalen, t ex utmed E4 i samtliga socknar upp till Örnsköldsvik. Nämndes redan av Wahlenberg (1811) bland arter som "finna här sin norra gräns och öfverstiga icke Skulskogen", dock funnen nordligare av Laestadius (1824). Även länge känd som vanlig på flera håll i Ångermanälvens dalgång upp till Resele. I övrigt mer spridda förekomster men expanderar troligen något utmed landsvägarna i inlandet. Nedan detaljredovisas kända kustlokaler norr om Örnsköldsvik samt inlandslokaler i den nordöstra landskapsdelen och ovanför Resele, här bl a på 13 av 35 inventerade lokaler i niplandskapet mellan Myre och Sorte 1980 (Sahlin 1981 ) och Helgum.

Först uppgiven av Dusén (1880) på uppgift av Behm: Storsjö: kyrkby.

Allmän-tämligen allmän i hela området I alla delområden men små luckor i den apofytiska spridningen (på vägkanter osv.): Ö Långsvan och Lillsvan, Norra Hed, Fellingsbro, Ramnäs m.m. Utbredningstyp (hela populationen): U.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: underarten har här tagits i relativt vid bemärkelse så att den även innefattar flertalet mellanformer mellan denna och vit björnloka H. s. subsp. sphondylium. De flesta populationer i Skåne har svagt gröntonade eller nästan vita blommor och något förstorade kantblommor och utgör således snarare mellanformer mellan underarterna än typisk sibirisk björnloka H. s. subsp. sibiricum.

Sibirisk björnloka är tydligt kulturgynnad och växer främst på näringsrik mark i vägkanter, vid gårdar, i åkerkanter men även i ruderatmiljöer som jordtippar och gamla grustag. Relativt ofta är sibirisk björnloka noterad från lövskogar, lundmiljöer och den är angiven från de flesta av de få kvarvarande slåtterängarna på ön. Sibirisk björnloka är ibland funnen på steniga stränder där Rikard Sterner ansåg den ursprunglig. Den hittades exempelvis vid inventering på tre av de större öarna som ligger strax norr om ölandsbron, Algutsrum sn.

Sibirisk björnloka har en relativt jämn utbredning över Öland men undviker Stora Alvaret. Det är tydligt hur väl den följer vägnätet. Längst uppe i norr i Böda sn är det glesare med fynden. Växten bedöms ha gynnats av en ökad näringstillgång i landskapet.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
En karakteristisk ängesväxt, men allmän även i betad (eller tidigare betad) ängsmark, i gräsiga vägkanter, i åkerrenar, i bryn och gläntor i lövskog eller blandskog. Arten fördrar såväl torra som fuktiga miljöer. ”Allestädes ymnigt” (Wahlenberg 1805) och ”Mycket allmän” (Johansson 1897) är kanske något i överkant för dagens förhållanden (arealen ängesmark är bara en bråkdel i dag jämfört med den på Wahlenbergs eller Johanssons tid).

Förmodligen hänför sig uppgiften ovan till underarten sibirisk björnloka, eftersom vit björnloka antagligen kommit in i landet först under 1800-talet. Sibirisk björnloka växer exponerat eller i halvskugga på frisk mark i lövskogsgläntor, igenväxande beteshagar och åkerkanter men kanske framför allt utefter vägar och banvallar samt i andra restmarker i närheten av bebyggelse.

Sibirisk björnloka blommar i linneans och i mjölkens tid. Frön kan spridas i ljungens tid. Den har bara setts på kulturmark, ofta vid väg och även vid järnväg. Den är hög och mycket framträdande på vägslänter, varför dess utbredning kan bedömas från bilen. Den finns till exempel rikligt vid vägen Järvsö–Ljusdal–Bäckan, men saknas längre norrut, mot Ramsjö. Den uppgavs vara ”Allm.” av Hartman (1854) och Wiström (1898), vilket kan sägas även i vår tid, i varje fall för landskapets södra och östra delar.