stenros (aggregat)

Utom nedan angivna belägg har ett 30-tal osäkra uppgifter meddelats.

Se även: kal stenros Rosa canina och hårig stenros Rosa corymbifera

Stenros är ursprunglig men starkt kulturgynnad. I naturlig vegetation växer den i obetad klipp- och hedterräng nära havet. Vanligast är den emellertid i naturbetesmarker och bryn mot odlingsmark, i glesa lövskogar på gammal kulturmark, på åker- och vägrenar, banvallar och vid grustag. Stenros tycks ha något större krav på näringsrik mark än nyponros R. vosagiaca .

Stenros växer på frisk till torr, gärna skalblandad jord på solöppna platser i hällmarker, naturbeten, på torra havsstrandängar, i klippskrevor, bergsbranter och skogsbryn samt på åkerrenar och vägkanter. Den koloniserar öppna marker, när hävden minskar eller upphör, och lever kvar i igenväxande marker, så länge skogen är gles. Ibland kan man se stenros sträcka sig mycket högt upp i träd och blomma i kronan på till exempel en tall. Här redovisas alla fynd av arten, nedan följer de som dessutom är bestämda till underart. Huvuddelen av de till underart obestämda hänför sig med säkerhet till kal stenros ssp. canina.

Gammal bofast art.

Anförd från många lokaler i alla regioner utom Övre BergsIagen men genomgående oklart uppfattad, olika av olika författare och meddelare. Vad som möjligen varit R. canina s. str. nu omöjligt avgöra. Inga herbarieark funna. Med hänsyn till dess i verkligheten mycket låga frekvens och troliga begränsning till Mälarområdet är det tänkbart, att ingen äldre uppgift rör R. canina s. str.

Skandinaviens utbredningen sydligt suboceanisk. Den mest värmekrävande av områdets Rosa-arter. Trolig utbredningstyp: S12.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert till följd av inkonsekvent taxonomisk behandling.
Kommentar: en svåravgränsad art som under inventeringen i tillämpliga fall uppdelats i följande två underarter. För en beskrivning av artens variation och uppdelning i underarter se TEl (2005).

Består av de tidigare underarterna, numer arterna kal stenros Rosa canina och hårig stenros Rosa corymbifera.

Nyponros
Stenros växer på torr eller frisk mark i ljusa, öppna lägen. Man finner den i betesmarker och bryn, på åkerrenar och vägkanter, i gles, öppen skog samt i och nedanför bergbranter. Vid kusten är stenros den dominerande rosen, och den utgör där ett viktigt inslag i strandsnåren och i växtligheten på steniga öar och holmar.

Flera förekomster i inlandet utgörs av ödetorp och gamla torpställen. Kanske har stenros odlats för sin egen skull, men i regel är det nog frågan om rotskott från ympunderlag till planterade, ädlare rosor.

Herbariematerialet är till stor del oreviderat och har inte kunnat utnyttjas i karteringen.

Under inventeringens slutskede ändrades taxonomin inom släktet Rosa. Tidigare ansågs stenros R. canina vara en art med två underarter som skildes på bladens hårighet: kal stenros subsp. canina och hårig stenros subsp. dumetorum. Med nuvarande taxonomi är det i stället två arter: kal stenros R. canina och hårig stenros R. corymbifera. Flera inventerarna har varit flitiga och bestämt ca 85 % av fynden till "underart" fördelade sålunda; kal stenros 90 % och hårig stenros 10 %.

Stenros tillhör de glandelfattiga rosorna. Blommorna är ofta blekrosa–vita. Stiftkanalen är trång, ofta runt 0,5 mm; nyponen mognar sent och foderbladen faller tidigt av.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppna miljöer: hällmarker, torrängar, väg- och åkerrenar, klapperstränder samt skogsbryn och hagar; även mer slutet: ängen, lövskog, ängsbarrskog och gles tallskog. Stenros är spridd över hela Gotland; en viss övervikt på nordvästra och norra delen av huvudön samt södra Gotland från Fide till Havdhem kan märkas på provrutorna. Frekvensen är säkert oförändrad sedan slutet av 1800-talet, då även Johansson (1897) nämnde arten som allmän.

Stenros har oftast vita till ljusrosa blommor. Den är mycket mångformig med avseende på bladform och tandning, hårighet och fruktform. På Gotland representeras stenros av två underarter: kal stenros ssp. canina och hårig stenros ssp. dumetorum. Den senare omnämndes från Gotland först 1821 (se nedan); Linnés uppgifter avsåg troligen den betydligt vanligare ssp. canina.

Tämligen allmän kring Mälaren och i kusttrakterna, men saknas i stora delar av inlandet. 290 kartblad, 601 kvadranter.
Almq. I skärgården tämligen allmän upp till Gräsö, på fastlandet spridd åtminstone i Stockholmstrakten och mälarsocknarna, på Mälaröarna mer eller mindre allmän; saknas i yttre skärgården och inre Roslagen; några förekomster i Funbo.
Stenros förekommer på stenig mark och i klippskrevor på och nära stränder samt i lövsnår, skogsbryn, igenväxande ängsmark och torrbackar.

Underarter har i allmänhet inte rapporterats, men ett fynd av kal stenros och två av hårig stenros har noterats.