strimsporre

Järnvägar.

Strimsporren växer främst i små glesa kolonier på stationsområden, banvallar, vid järnvägsövergångar och på vägkanter, men med stor övervikt för järnvägslokaler.

Strimsporren härstammar från västra Europa och är känd i Sverige sedan mitten av 1840-talet. Enligt Malmgren (1982) har den kommit till vårt land på olika sätt - med barlast, orent utsäde och som prydnadsväxt. Hur växten först nådde Halland framgår inte klart av primäruppgifterna, men Ahlfvengren (1924) anger den som odlad/förvildad.

Arten har sannolikt börjat sin framryckning längs järnvägar och vägar först under de allra senaste decennierna, eftersom antalet äldre uppgifter och insamlingar är mycket få jämfört med aktuella fynd. Den kan sägas vara en sentida parallell till småsporren Chaenorrhinum minus.

1635 Linaria repens (L.) Mill.

This species probably originates from the southern part of the European range. It has been introduced into N. America. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 391.

Västeuropeisk prydnadsväxt, förvildad i Sverige sedan 1840-talet, i Närke åker- och järnvägsogräs, efter 1965 nästen helt bunden till järnvägarnas grova mineraljord där den nu är spridd, exempelvis på Hallsbergs bangårdar ”1965–1983 i ökande frekvens” (Dalhielm 1984).

Utanför järnvägarna finns få uppgifter 1961–2000: ny vägren i tallskog, grustag, rabatt på ödetomt, vägkant, tipp.

Ny bofast art. Sannolikt inkommen med sjöfarten till Karlshamn, och därifrån vidare spridd med framförallt järnvägen och etablerad.

Förr införd med barlast, på senare tid huvudsakligen spridd utmed järnvägar och landsvägar. I nutiden flerstädes stadigvarande etablerad på sandiga och grusiga vägkanter, bangårdar, banvallar, någon gång på åkrar och åkerrenar. - 18 (13).

Ännu tämligen sällsynt: nio järnvägslokaler, berörande alla regioner, varav omkring sju recenta; sex övriga lokaler, alla funna före 1930, varav ingen recent. Uppenbarligen härdig och bofast i hela området, också i Övre Bergslagen (jämför lokal 8, 9). Spridning ofullbordad. Utbredningstyp: U.

Strimsporre härstammar från de södra delarna av Europa. Till Kalmar kom den runt 1870-talet, troligen som barlast eller förorening av utsäde. Därifrån tog den sig till Öland via ett språng över Kalmarsund. Järnvägen på Öland byggdes i början av 1900-talet och första sträckan Färjestaden till Borgholm invigdes 1909. Men först när järnvägen lades ner 1961 kunde strimsporre plötsligt expandera längs övergivna banvallar och vidare ut i vägkanter och skräpmarker. Som kuriosum kan nämnas att strimsporre ännu växer vid Ölands enda kvarvarande järnväg, museijärnvägen mellan Fagerrör och Trollskogen, Böda sn. Primärfynden vid Vedby och Vedborms träsk har däremot troligen sitt ursprung i de utdikningsprojekt som genomfördes där under slutet av 1800-talet.

Strimsporre växer på torr, grusig eller sandig mark. Idag återfinns den främst i diverse ruderatmarker som jord- och stentippar. Ibland växer den i vägkanter, gamla banvallar, sandtag, glesa tallskogar, åkrar och hamnområden. Till skillnad från gulsporre L. vulgaris och mellansporre L. repens × vulgaris är den sällan funnen på klapperstensvallar vid havet.

Utbredningen är ganska likartad jämfört med kartan i Sterner (1986) men med fler fynd i Torslunda och Algutsrum sn. Detta avspeglar en högre inventeringsaktivitet. Från Rälla-området, Högsrum sn, där tidigare fynd saknades har nya lokaler noterats. Däremot är fynden ännu få norr om Borgholm där en viss minskning kan anas. Jämfört med Sterner (1986) ses en antydd minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att strimsporre är ungefär oförändrad.

Ibland kan strimsporre ha mörkt lila blommor vilket är noterat vid ett tillfälle.

Inkommen, bofast.

Förvildad, även inkommen, bofast.
Inkommen med gräsfrö och spridd från trädgårdar (Johansson 1910b). Kalkgrus, spårområde vid järnvägsstation (på fastlandet är strimsporre en typisk ”järnvägsart”), åker, sandmark i vägkant och ängsglänta.

Ett bestånd nedanför Jungfrutornet i Visby förtjänar en särskild kommentar. Från detta område (”strandvägen norrut” m.fl.) samlades strimsporre 1899–1942. Nästa gång Linaria samlades härifrån, 1951 (Fr i S), hade belägget kommenterats: ”Blommor helt blå utan striering särskildt på de tidiga exemplaren.” Så har beståndet nedom Jungfrutornet sett ut under den period, 1983–2014, som vi följt det. Det har därför ibland, troligen felaktigt, förts till purpursporre L. purpurea (Johansson 1988) men bör föras till strimsporre (T. Karlsson). Troligen är det en ny introduktion under 1940-talet som gett upphov till dagens bestånd.

Strimsporre växer exponerat på torr, sandig eller grusig jord på banvallar och vägkanter samt på grusplaner i industriområden och hamnar. Förmodligen är den först inkommen som förorening i utsäde och har sedan spritts via järnvägsnätet. Arten har ökat kraftigt under senare delen av 1900-talet och har på senare tid också spritt sig utanför järnvägarna.

Strimsporre är lätt att så in på öppen sandmark och bildar förgrenade jord­stammar. Skott som har blommat dör, men skott på nya grenar slutar med övervintrande gröna rosetter. Arten blommar redan ett par år efter insåningen. Blomningen börjar i linneans tid och kan fortsätta långt in på hösten. Wiström (1898) rapporterade strimsporre från mas­ugnen i Gnarp, från Hudiksvall och barlast i Söderhamn. Från 1900-talets första hälft känner vi några fynd på kulturmark, dock ej järnväg. Av våra 57 fynd är däremot 32 vid järnväg. Almquist (1957) beskrev artens spridning längs järnvägar från 1890 till 1950, då den hade nått upp till enstaka bangårdar i Norrland. Våra övriga fynd är från andra kulturmarker, mest vägar och tomter, där arten har god konkurrenskraft i sluten men inte allt för hög vegetation och ser ut att långsamt öka. Inte minst tycks strimsporre ha god förmåga att etablera sig på ytor som belagts med grov bergkross.