
druvfläder
Sambucus racemosa
druvfläder är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

druvfläder är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- druvfläder



Inga nycklar finns för detta taxon.
Hallands Flora
Den kväveälskande druvflädern börjar i allt större utsträckning bli ett markant inslag i kustslättens dungar och skogsområden, främst ibland- och tallbestånd på lätta jordar, men någon gång också i luckiga granåkrar. Enstaka eller i mindre grupper växer den också i betesmarker och bryn, längs vägar, på hyggen, i grustag med utkast och fyllnadsjord samt på diverse andra ruderatmarker.
Druvfläder, som med olika raser härstammar från Mellaneuropa, Nordamerika och Sibirien (Ekholm m fl 1991), infördes till Sverige som prydnadsväxt under första hälften av 1800-talet. Som förvildad är den känd sedan 1830-talet (Malmgren 1982).
Eftersom Ahlfvengren (1924) betecknar arten som ”tämligen sällsynt” och endast anger lokaler från 7 socknar, bör den pågående, snabba spridningen, som främst äger rum med fåglar, ha inletts mot 1900-talets mitt. Först i Ohlanders inventeringsrapporter från norra Halland under 1960-talet börjar uppgifter om druvfläder förekomma mer regelbundet. Den har förmodligen gynnats av ökad tillgång på skogsmark och av de senaste årtiondenas kvävenedfall.
Närkes flora
Prydnadsbuske, förvildad i Sverige sedan 1830-talet och snart under stark spridning, numera i Närke täml. allm. på skiftande växtplatser ss. bryn, alkärr, lagårdsbackar, ledningsgator, kalkbrott, banvallar, grustag, myrdiken etc. Växten ”har ökat starkt under senare årtionden” (Nilsson 1986), visat genom bl.a. 81 fynd i Glanshammar och 27 i Rinkaby.
Finska subfossilfynd finns från vikingatid till 1800-talet (Lempiäinen 1992) men fynd av motsvarande ålder saknas i Sverige. Möjligen är odlingen vid Viby prästgård från 1830- eller 1840-talet (Sernander 1933) och i så fall den äldsta kända i Närke. Den odlades i Örebro 1869 (A. T. Björkman, OREB).Vid det 1886 nedlagda Håkanbols bruk i Nysund sågs busken 1992, möjligen kvarstående efter odling på platsen. Nutida odling tycks vara begränsad.
Blekinges Flora
Ny bofast art. Druvfläder odlades tidigare som prydnadsbuske och har förvildats under senare delen av 1800-talet.
Flora över Dal
Hård 1935.
Ångermanlands flora
Säkerligen odlad åtminstone sedan slutet av förra seklet (jfr Arnell 1918, Malmgren 1982) men känd som förvildad först från 1910-talet. Säkerligen i stor utsträckning fågelspridd, fortsätter att öka sin utbredning. - 75 (29).
Västmanlands Flora
Allmän(-tämligen allmän) på Mälarslätten (men inte känd i Ridöarkipelagen "varken som odlad eller förvildad" enligt KERS 1978); tämligen allmän i nedre, V. Bergslagen (särskilt kring gårdar och på gruvvarp); tämligen allmän-spridd för övrigt (också i Övre Bergslagen, frånsett i glesbebodda trakter). Utbredningstyp: U.
Atlas of North European vascular plants
1736 Sambucus racemosa L.
This polymorphic species is widely distributed in Eurasia and N. America. It includes several taxa, some of them occasionally regarded as species. Here they are distinguished as subspecies, viz. subsp. racemosa in Europe and Asia Minor, cultivated and spread by birds in N. Germany and Fennoscandia, subsp. sibirica (Nakai) Rara in large parts of N. and C. Asia, subsp. manchurica (Kitag.) in E. Asia., subsp. coreana (Nakai) Kom. & Aliss. in Korea, subsp. sieboldiana (Miq.) Rara in Japan, Korea and China, subsp. kamtschatica Hult. in Kamtchatka and the N. American subsp. pubens (Michx) Hult. with, for instance, var. microbothrys (Rydb.) Kearn. & Peebl. in the Rocky Mts. The species s. lat. has a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 154, 367 and map 145). The species has been sparsely introduced into New Zealand.
Floran i Skåne.
Status: fordom odlad prydnadsbuske; lätt förvildad med fågelspridda frön och nu fullständigt naturaliserad. Först uppgiven 1870 från Malmö och Billinge (Lilja 1870), men uppgiven från Sverige redan på 1600-talet och då angiven som ”vild” (KLun muntl.).
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.
Kommentar: former med djupt flikiga smala småblad uppträder sporadiskt och jämnt spritt bland huvudformen och har noterats i ett flertal rutor.
Smålands flora
Druvflädern infördes som prydnadsväxt under 1800-talet; den i Sverige vanliga formen av arten kommer från Mellaneuropa. De första småländska herbarieexemplaren är från 1870 (Västervik Västervik och Värnamo Värnamo Vallerstad; sannolikt från odlade buskar). Ännu år 1900 var arten endast funnen på 8 platser i landskapet, men den snabba spridningen, som ombesörjs av bärätande fåglar, tycks ha kommit igång redan under 1900-talets första decennier. Troligen är den ännu inte avslutad.
Funnen i 1030 rutor; tidigare uppgifter från 95 rutor. Ganska vanlig men något ojämnt spridd. – Förvildad; bofast.
Ölands flora
Druvfläder är ursprunglig i delar av Europa och införd relativt sent till Sverige som trädgårdsväxt. Den förvildas lätt på kalkfattig, ofta något näringsrik mark. Druvfläder förekommer främst i tallskogar på sand och olika ruderatmiljöer som sandtag, stentippar och i kanten av grävda bevattningsdammar. Ibland växer druvfläder i åkerkanter och öppna betesmarker.
Druvfläder har expanderat och är idag relativt spridd längs västra kusten, från Färjestaden och söderut till Mörbylånga. Växten sprids lätt med fåglar och är även hittad på en ö med skarvkoloni strax norr om Ölandsbron. En fortsatt expansion kan förväntas, främst i de något kalkfattiga områdena på Öland.
Kulturflykting, bofast.
Gotlands flora
Förvildad, bofast.
Litet träd, ursprungligen odlat, senare spritt med fåglar och utkast. Druvfläder har hittats på skräp- och sophögar, på vägkanter, i grustag och under klintar. De flesta lokalerna finns i Visbytrakten.
Bohusläns Flora
Druvfläder infördes från Mellaneuropa och odlades som prydnadsväxt under 1800-talet. Den förvildas lätt med hjälp av fåglar, som äter bären, och är nu fullständigt naturaliserad. Arten växer på frisk till fuktig, näringsrik mark och sprider sig till löv- och blandskogsbryn, busksnår, hyggen och igenväxande kulturmark samt betesmarker, vägkanter och skräpmark av olika slag. Hyggen som lämnas till självföryngring kan vara helt dominerade av druvfläder åtminstone under en övergångsperiod.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Upplands flora
Almq. I Stockholmstrakten tämligen allmän; eljest spridd till sextionde breddgraden; nordligare sällsynt.
Druvfläder förekommer oftast som enstaka buskar i olika miljöer i kulturlandskapet, dit den sprids av fåglar som äter de röda bären. Den växer i betesmarker och hagar, på åkerholmar, åsar, vägkanter, banvallar och kring gårdar. Under de senaste decennierna har den även spritts till hyggen.
Gästriklands flora
Vanliga följearter är hallon (41%), brännässla, rönn, hundkäx, mjölkört, kvickrot och kirskål.
Hälsinglands flora
Druvfläder är en odlad och förvildad buske som fått stark spridning under 1900-talets senare del. Den sprider sig kraftigt, men ger ännu inte intryck av att ha ett negativt inflytande på övrig vegetation.
Druvfläder sprids av fåglar, tydligast i klykor och hål på gamla lövträd, den miljö som ”flogrönnar” växer i. En annan demonstration av fåglarnas roll i spridningen såg man i gatan för en högspänningsledning med stora avstånd mellan kablarna, på Prästnäset i Bollnäs. Där växte den under var och en av de tre kablarna och intill träden som stod i gatans kant, men inte på övrig mark. Detsamma gällde en, häggmispel, rönn och brakved. Druvfläder kommer upp på nakna fläckar på hyggen på ett sätt som antyder att den även finns i fröbanken. Druvfläderns stam och blad har en artegen lukt, som nog uppfattas som obehaglig av de flesta. Arten börjar blomma i vitsippans eller skogsstjärnans tid och har mogna röda bär i mjölkens tid. På hösten gulnar inte bladen utan går direkt från grönt till brunt. Unga fröplantor övervintrar dock gröna. Stammarna har klorofyll i eller under barken. Planterad druvfläder kan bli mer än 80-årig. De flesta observerade buskar är dock unga.
Medelpads flora
Naturaliseringen började redan kring sekelskiftet 1800–1900 och Collinder (1909), som anger ett tiotal lokaler från Sundsvall, Skön, Alnö, Tuna, Stöde, ofta från skogsbackar skriver ”öfverallt i senare tider tydligen spridd genom fåglar från parkanläggningar och naturaliserad”. I skogsmarken dök den först upp i dalgångarnas sydvända sluttningar och bergssidor, där den också idag är vanligast. Den vill ha torr mark och inte alltför sluten vegetation och står gärna invid rishögar och blocksamlingar eller kring hällmarker och andra brott i markskiktet. Arten gynnas av näring men ses lika ofta på surt underlag. Idag finns den regelbundet under sydberg och kan också rota sig i små klippspringor i torra branter som i Indal Hängstaberget. Man ser den även i strandbrinkar och kring påverkade bäckar. Särskilt sprider den sig till hyggen, ibland i stor mängd och långt från bebyggelse.