Taxasida

färgkulla

Cota tinctoria

(L.) J. Gay.

färgkulla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Lars Efraimsson
Översikt
Översikt

färgkulla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • färgkulla
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Cota tinctoria
Vetenskapligt namn, fullständig form
Cota tinctoria (L.) J. Gay
Svenskt namn
färgkulla
icelandic
Gullgæsajurt
norwegianBokmal
gul gåseblom
norwegianNynorsk
gul gåseblom
Finskt namn
keltasauramo
finlandSwedish
färgkulla
Danskt namn
Farve-gåseurt
Foton
Lars Efraimsson
Dalby-Brunna, Uppsala kommun 2019-07-11
Thomas Gunnarsson
Ekerum norrut,Högsrum,Borgholm 2018-06-14
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Björn Wannberg
Järnvägsstationen, Alfta 2015-07-07
Patrik Engström
Kinnekulle 2010-07-04
Lars Efraimsson
Dalby-Brunna, Uppsala kommun 2019-07-11
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-08-14
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1804 Anthemis tinctoria L.

This Eurasiatic species has probably a southern and southeastern origin. It has spread as a weed northwards in Europe, where it is now common, and to N. America.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Färgkulla växer numera endast tillfälligt på torra, vegetationsfattiga och starkt kulturpåverkade ståndorter som vägkanter, grustag, utfyllnadsmark och avfallstippar. Den fleråriga arten odlas som prydnadsväxt och flertalet av de nutida förekomsterna är säkert förvildade från trädgårdar. Enstaka fynd kan ha sitt ursprung i nutida gräsfröblandningar eller i tidigare åker- och vallogräsförekomster via en fröreserv.

Färgkulla är hemmahörande i sydöstra Europa och västra Asien. Även om den fanns i odling i Hasslöv redan på 1700-talet (se ovan) har den huvudsakligen inkommit med vallfrö från 1870-talet och framåt (Neuman 1884). Fram till mitten av 1950-talet fanns färgkullan spridd i hela landskapet som åker- och vallogräs samt som järnvägsväxt. Därefter har den minskat kraftigt på grund av effektivare utsädesrensning, kemisk ogräsbekämpning och allt tätare och jämnare grödor.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Åkerogräs, känt i Sverige sedan medeltid, förr sälls. i Närke (Samzelius ms 1758), men täml. allm. i västra och mellersta delen (Hartman 1866). En accelererande utveckling genom vallodlingen under 1700-talet tycks ha bromsats upp genom frörensning och besprutning från 1800-talet. Det förekom allm. i mellansvenska myrodlingar på vallar (Tolf 1903).

Vid Nyttinge i Glanshammar växte den i naturlig vegetation på kalkbergkrönet i mossmatta 1993. Numera är växten spridd i hela landskapet, främst som ogräs i sandjordsträdor, grustag, vägkanter och åkrar.

Färgkulla prydnadsodlas och såddes på 1980-talet in längs landsvägen mellan Ekeby och Hidingsta i Gällersta, sedd där 1992.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Ny bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Hård 1935.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän på Ängsö; tämligen allmän på Ö. Mälarslätten och i NÖ. Skogslåglandet; spridd-tämligen sällsynt i övriga Sydösteuropeisk-västasiatisk växt, vars starka fäste längst i SÖ troligen är betingat av där rådande, (tämligen starkt) sydligt kontinentala klimat. N om Mälarslätten kanske i längden bofast endast på vissa, edafiskt särskilt gynnsamma ståndorter, såsom på öppen hyttslagg (och annan varp), på branta banvallar och i d:o åsskärningar. Som torrängsväxt av betydelse endast på Mälarslätten (se nedan). Utbredningstyp: U.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Tycks ha varit vanligare i vissa trakter förr men delvis troligen tillfällig.Tidigt angiven från landskapet (Zetterstedt 1833, Fristedt 1857, Fries 1857), "tydligen under senare år blivit allt allmännare" enligt Arnell (1925). Almquist (1957) betecknade arten som mer eller mindre vanlig järnvägsväxt i Ångermanland. Odlades förr som färgväxt men "ses nu sällan i Edsele" (Bergvall i brev). Visar numer knappast någon spridningstendens och är ojämnt utbredd, i vissa delar av Ådalen dock karaktärsväxt i vägslänter och nipbranter. - 107 (39).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Dusén (1880).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: ursprungligen inkommen som förorening i klöver- och gräsfrö, men snabbt etablerad och bofast; senare även odlad som prydnadsväxt och förvildad. Först uppgiven 1822 från Simrishamn (Wahl enl. Gertz 1942).
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Färgkulla växer på öppen, oftast grusig eller sandig mark i torra, varma miljöer. Den gynnas av god näringstillgång och basrika jordar. Arten är vanligast på vägkanter, bangårdar, utfyllnader, industritomter och avfallsplatser, men man kan också finna den i störd ängsmark, då ofta på grusåsar, och i ängsfragment på klipphyllor.
Växten härstammar från sydöstra Europa och västra Asien. Till Sverige har den huvudsakligen förts in med säd och vallfrö. Från tiden före 1850 är endast åtta fynd kända från landskapet, men därefter ökade antalet lokaler snabbt, och arten uppträdde i åkrar och klöverfält över hela Småland ända in på 1950-talet. Därefter har arten nästan helt försvunnit från landskapets sydvästra hälft, sannolikt eftersom införseln av frö upphörde och arten inte hade lyckats få fäste där. I den näringsrikare och torrare nordöstra hälften har arten däremot etablerat sig varaktigt.
En del av dagens färgkullebestånd torde ha sitt ursprung i odling. Arten odlas nämligen som tvåårig prydnadsväxt (och tidigare för växtfärgning). Den fanns 1817 i den botaniska trädgården på Visingsö i Jönköping (Forsander hos Zetterstedt 1878).
Funnen i 448 rutor; tidigare uppgifter från 306 rutor. Vanlig öster och sydost om Vättern, ganska vanlig i övriga delar av landskapets nordöstra hälft, sällsynt i resten av Småland. – Sentida kulturföljeslagare; bofast.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Färgkulla anses ursprunglig i sydöstra Europa och västra Asien. Den har funnits i Sverige sedan 1600-talet, odlats som färgväxt men även inkommit senare med vallfrö. På Öland var arten sällsynt under 1800-talet och noterades då på få ställen på mellersta och västra delen av ön. I början av 1900-talet spred den sig sedan snabbt med den tilltagande vallodlingen.

Färgkulla växer på torr, öppen och kalkrik mark. Rikard Sterner noterade den främst i åkerkanter, vägrenar och grustag, ställen där den fortfarande är ganska vanlig. Färgkulla växer också på klapperstensvallar vid havet, högar med rödfyr, grusiga kalkstensslänter, gamla stenbrott samt betade torrängar där vegetationen är sliten och nött. Speciellt när omrörningar skett av jordlagret dyker den ofta upp. Intressant är att färgkulla kan växa i grusalvar tillsammans med ölandssolvända Helianthemum oelandicum, något som tidigare inte noterats.

Färgkulla är liksom i Sterner (1938) vanlig på västra delen av mellersta Öland. Nära västra landborgen och väg 136 finns än idag flera rika lokaler. Färgkulla har numera erövrat de vägar som löper över Stora Alvaret, från väster till öster; även på norra halvan av ön är den ganska frekvent. På östra Öland är den däremot fortfarande ganska sporadisk. Troligen har den minskat något som åkerogräs men ökat i diverse ruderatmiljöer. Om den på sikt kommer att expandera ut i grusalvaren återstår att se. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Vid några tillfällen är plantor med blekt gulvita strålblommor noterade.

Gammal kulturföljeslagare och inkommen, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Kulturföljeslagare.
Öppen, torr kulturmark: väg-, åker- och dikesrenar, körvägar, skräp- och jordhögar, gårdar, ruderatmark; även kulturpåverkad hällmark och torrängar. Färgkulla är spridd över större delen av Gotland, och andelen provrutor med arten visar att den är relativt allmän. Frekvensen är troligen konstant sedan 1800-talets slut, då Johansson (1897) angav färgkulla som allmän.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Färgkulla är en kulturföljeslagare, som kommit in relativt sent med säd och vallfrö. Den spred sig under 1800-talets senare del och är nu åter på tillbakagång, förmodligen efter att tillförseln av frö upphört till följd av renare utsäde. Många nutida förekomster är i stället förvildade från odlingar som prydnadsväxt. Man finner arten på solvarma platser på torr till frisk, naken, gärna basrik och grusig jord i torra sluttningar och skärningar, på hällmark, banvallar och vägkanter.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Inkommen troligen med frövaror, växte tidigare som ogräs i vallar i större delen av landskapet, numera mest på torra åkerkanter, åkerholmar, vägkanter, bangårdar och banvallar samt kring gårdar och i grustag. Möjligen odlad som färgväxt och prydnadsväxt i södra delen av landskapet och spridd med utkast. Kraftigt minskande och numera endast ganska vanlig eller vanlig på Falbygden i vid mening och på Kinnekulle, sällsynt i övrigt. 471 lokaler i 212 rutor (26 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Sydösteuropa och västra Asien. I Sverige hela landet men vanligast i de östra delarna. I Sörmland allmän, jämnt spridd – (41%). Färgkullan är flerårig och växer på öppna, torra och solvarma ståndorter, främst på sandig mark eller morän. Den är konkurrenssvag och växer vanligen i störda miljöer som vägskärningar, på banvallar, öppna sand- och grusmarker, ibland också i soliga skogsbryn och på åkerrenar. Arten är inte ursprunglig i vårt land. Under 1700-talet var den sällsynt och endast känd från sädesåkrar (Carlsson 1791) och det är troligt att den först infördes med utländskt utsäde. Ännu på 1950-talet var färgkullan vanlig i vallfröutsäde (Kolk 1955). Färgkulla är också en sedan gammalt vanlig trädgårdsväxt.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland. 560 kartblad, 1437 kvadranter.
Almq. I inlandet allmän; i kustsocknarna och skärgården tämligen allmän, till odlingsgränsen.
Färgkulla växer i kulturmiljöer på torra, oftast sandiga marker. Den förekommer på gräsmarker, vägkanter, banvallar, sandplaner, järnvägsområden, gamla grustag och skräpmarker.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Färgkullan har kommit in relativt sent – troligen under 1700-talet och huvudsakligen med frövaror. I första utgåvan av Gävletraktens växter 1848 beskrivs den som sällsynt med kommentaren »förr vanligare«. I den senare upplagan 1863 uppges den dock förekomma flerstädes. Vid sekelskiftet betraktades den av Arnell som allmän i landskapet men sparsammast i Hille och mycket ymnig i Torsåker.
Färgkullan odlas ibland som prydnadsväxt vilket kan förklara en del tillfälliga förekomster på soptippar och trädgårdsutkast. Växten har i enstaka fall hittats i potatisland eller andra odlingar och uppgavs förr ha varit vanlig som ogräs i vallar. Förekomster finns också på kalkgrusmarker i Gävlebukten.
Typiska följearter är stormåra (26%), röllika, renfana, kråkvicker, gråfibbla, åkervädd och sandnarv. Färgkullan blommar samtidigt med älggräs, liten blåklocka och röllika.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

När ett tjockt snötäcke på våren har smält står färgkullans vinterståndare raka och ibland med nästan alla frön kvar. De är då döda, men intill dem finns gröna plantor, grodda föregående år, varav de flesta ska blomma, några kanske efter ytterligare ett år. Färgkullan blommar i linneans och i mjölkens tid. Alla blommor i korgen står i ett plan när solen lyser, men kantblommorna böjer sig bakåt mot stjälken vid regn.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Färgkulla hittar vi idag framförallt längs de stora vägarna och järnvägen. Den var t.ex. mycket iögonfallande vid E14 norr om Stödesjön på 1980-talet efter nydragningen av vägen, där den på sensommaren gav den sydvända vägbrinken en mättat gul färg. När vegetationen i brinkarna senare stabiliserats har färgkullan gradvis utkonkurrerats. Arten, som är något kalkgynnad, växer helst i solvarma, torra lägen på lätt jord, främst på sandformationer vid kusten och i dalbygderna. Den hör hemma i halvöppen vegetation och ses, förutom längs vägarna, t.ex. i gamla grustäkter, eroderade torrbackar och kanter eller i sandig åkerbrink som i Liden Järkvissle.
I äldre tid spreds färgkullan med vallfrö. Sannolikt förklarar detta de äldre uppgifterna utanför nuvarande huvudutbredning – arten betecknades t.ex. som allmän av Collinder (1909). I norra Liden dök den upp av och till i lägdor ännu under 1930-talet (RL). Vallförekomsterna tycks oftast ha varit tillfälliga – arten har levt kvar längre tid bara om den hittat gynnsamma förhållanden. Vissa ”udda” sentida förekomster kan förklaras så, t.ex. Borgsjö Sillrebodarna. Möjligen är arten helt och hållet inkommen med vallfrö, även om vår första notering är mycket tidig (liknande gäller åkervädd Knautia arvensis). Arten spreds också tidigt längs järnvägen – den noterades från banvallen mellan Sundsvall och Torpshammar redan några år efter dess byggnad (Arnell 1903) – och växer ännu på banvallar. Idag är den möjligen spridd med motorfordon men uppträder lokalt och utan påtaglig nyspridning.