fyrling

1002 Crassula aquatica (L.) Schönl.

Syn.: Tillaea aquatica L.

This inconspicuous species has a wide, disjunct lowland distribution. It is reported among the amphi-atlantic plants by Hultén (Amphi-atl., p. 266 and map 248) but may also be classified as a discontinuous circumpolar species. The closely related C. vaillantii Roth in S. Europe and W. Asia reaches towards the north approximately to the broken line on the map. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 196.

Fyrling är ursprunglig men något kulturgynnad. Den växer både på grunt vatten och på tidvis översvämmad, sandig/dyig mark. De vanligaste växtplatserna är hällkar och strandgölar, som helt eller delvis torkar ut på sommaren. Gynnsamma år med tillräcklig nederbörd uppträder arten mycket rikligt i dessa biotoper, medan den under torrår kan vara som bortblåst. Fyrling växer också på långgrunda sötvattensstränder med gles växtlighet. Den konkurrenssvaga arten försvinner om stränderna växer igen, t ex på grund av upphört bete.

Konkurrenssvag vattenväxt i upptorkande grunda vatten på frilagda sediment. Senare tiders övergödning och igenväxning kan ha slagit ut arten, möjligen kan den sökas i Arbogaån och Hjälmaren.

Fyrlingen växer på tidvis torrlagda stränder av täm­ligen näringsrika sjöar och havet, vanligen på mine­ralbotten. Arten finns dessutom i dammar och i grunda hällkar, särskilt på kalkhällar. I hällkar på bar humus gror fyrling vanligen efter augustiregnen och den sena växtsäsongen bidrar säkert till att den för­bisetts.

Fyrlingen är numera mycket sällsynt i Sörmland och bara återfunnen i skärgården. Enligt Hofberg (1852) var arten under 1800-talet tämligen allmän på sjöstränder men detta är nog en över skattning och äldre fynd styrker knappast påståendet. Den tycks tidigare främst ha växt på Mälarens stränder samt på utsötade Östersjöstränder vid Stockholm och Nyköping.

Fyrlingen har gått tillbaka starkt på grund av igen­växning efter upphört bete och annan förändring av sjöstränder och i Sörmland är dess fortlevnad starkt hotad.

Europa, norra Asien, Nordamerika. I Sverige spridd, mest utefter kusterna.

14; sällsynt; sedan 1920-talet två kända lokaler (10, 11). Att döma av den skandinaviska utbredningen mindre väl anpassad till Övre Bergslagens temperaturklimat. Utbredningstyp: S3.

Gammal bofast art.

Fyrling är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Grunda strandvatten på dy- eller lerblandad sandbotten i sjövikar, lugna vikar och stränder vid större vattendrag samt i sötvattenpåverkade havsfjärdar, även på strandäng. - 40 (17).

Sannolikt ganska förbisedd.

Crassula aquatica

Fyrling förekommer på tidvis översvämmad mark av olika slag. Dels finner man den vid långgrunda, moiga eller leriga stränder med lätt inblandning av organiskt material, oftast vid dammar och reglerade sjöar. Dels växer den i klippskärgården i hällkar och på tunn, tidvis vattendränkt jord i sänkor i hällarna (Witte 1930).

Fyrlingen är för sin överlevnad i inlandet beroende av att variationerna i vattenstånd förblir ungefär de samma som nu. Inga aktuella uppgifter finns om förekomst i skärgårdsmiljö; troligen har arten förbisetts där under inventeringen.

Uppgifterna hos Landeberg (ms 1811; jfr Johansson 2010) från bäcken vid Dalhem (även hos Rosén & Wahlenberg 1821 och Wahlenberg 1824–26) betvivlades av Johansson (1897). Belägg är inte kända, och arten är inte noterad senare.

Fyrling är en liten konkurrenssvag art som oftast växer i grunda hällkar, som torkar ut under torra perioder, eller på annan tidvis fuktig mark, gärna tillsammans med ävjebrodd och smålånke. På detta sätt ser man den på öar och holmar i skärgården. Mot slutet av sommaren och på höstkanten färgar den lilla, anspråkslösa arten marken röd på sådana lokaler. I inlandet växer den i små bestånd på finkornig mineraljord på långgrunda stränder av oftast reglerade sjöar med varierande vattenstånd. På sådana lokaler har arten minskat kraftigt sedan förra inventeringen.

Frön av fyrling gror mycket snabbt. Plantor med mogna frukter, planterade i jord utan fyrlingfrön, var redan efter tre veckor omgivna av en matta av en milli­meter stora fröplantor med hjärtblad. Snabbheten torde bero dels på nedärvda egenskaper, dels på att temperaturen på växtplatsen på högsommaren blir hög. Växtplatserna är blottlagda fuktiga älv-, sjö- eller havsbottnar eller mycket grunda pölar. Fröna kommer dock i första hand inte från plantor utan från fröbanken. Milberg & Stridh (1994) visade att det i Vikarsjön i Ljusdal, en våg (lagun­sjö) som står i nära förbindelse med Ljusnan, fanns över 50 000 grobara frön av fyrling per kvadratmeter.

Fyrling är ettårig och helt anpassad till överlevnad som frö, både i hällkar som torkar ut fullständigt och på bottnar som dränks. Blomningen är beroende av vattennivån. När fröna gror i grunt vatten eller våt jord utvecklas även blommor snabbt. Blomman har helt vita eller i spetsen rosafärgade kronblad som inte säras alls eller bara glipar något, så att smala springor bildas mellan dem. En blomma bildar mycket snabbt frö, samtidigt som nya blommor på skottet slår ut.