bindvide
Salix aurita
Mer information om arten
Bindvide hör hemma i skogs- och bergsområdenas våtmarker. Det är karaktäristiskt för fattigare myrar där det tillhör kantvegetationen och går sällan ut på själva myrytan. Det växer ljusöppet på tuvor och fastmattor och förekommer även på småmyrar, t.ex. i magra, sluttande kärr på de kustnära bergen i öster. Mot norr och väster är det inte lika vanligt – sannolikt av klimatiska skäl – och blir mer inskränkt till riktigt stora myrar (floar).
I lugna, utflytande strandpartier av åar och andra vattendrag ser man ofta bindvide i lågvuxna bestånd i blandning med lappvide S. lapponum. Vid näringsfattiga skogssjöar och tjärnar växer det gärna på sanka torvstränder men förekommer även på moräneller sandstränder. Man kan också finna bindvide vid mesotrofa vatten, t.ex. i småsjöarna i Hässjö, där det ibland är beståndsbildande i skyddade vikar. Däremot saknas det nästan helt på sedimentjordar i de nedre dalgångarna och vid kusten.
I öster förekommer bindvide också typiskt i hällmarkstallskog uppe på bergen, t.ex. i Sundsvall på Södra Stadsberget. Där växer det i magra hällkar och skrevor, ofta i kuddar av röd tallvitmossa Sphagnum capillifolium. Liknande lokaler finns även helt nära havsstranden. – Arten ses sällan på kulturmark och då nästan bara på magra skogsodlingar i fuktiga svackor.
Bindvide är ofta starkt älgbetat – kanske är det mera omtyckt än andra viden på grund av sina mindre sega kvistar.

Första fynd

Först publicerad av Kindberg (1877). Äldsta belägg från Sättna prästgården 1858 (E. Ährling i UME).

Utbredning

Allmän till tämligen allmän i hela landskapet men tunnar ut mot norr och väster och är även sparsam i dalgångarna. Uppvisar maritima drag i sin utbredning.
Collinder (1909): allestädes; måttligt–talrikt.
karta