vårtbjörk
Betula pendula
Mer information om arten
Vårtbjörk växer på torrare, mer väldränerad och ofta näringsfattigare mark än glasbjörk. Den växer gärna i blockig moränmark och i bergsbranter, t.ex. i sydbergen. Som inslag i barrskogen ser man den inblandad i granskogssluttningar och i ljusa lingontallskogar. I ungskogsfas kan den dominera på bergiga hyggen och på sandig–grusig mark. Enstaka träd lever sedan kvar i äldre gran- och tallskogar och kan då bli upp till ett par hundra år gamla. Vårtbjörken finns också regelbundet t.ex. på tallskogsuddar vid skogssjöar, i älvbrinkar och på moränåsar i dalgångarna. Den är också vanlig i kulturnära blandskog, i skogsbryn och beteshagar.
Vårtbjörken är uppskattad som odlingsträd, i alléer och björklundar. Särskilt hängbjörksformer ses ofta på äldre gårdstun, de mer utpräglade sannolikt ofta inköpta från plantskolor. Enstaka björkar sparades också på gammal hackslåttmark.

Första fynd

Först publicerad av Fredrikson (1902) från Haverö. Äldsta belägg från Sundsvall 1890 (C.A. Nordlander i S).

Bygdenamn och bruk

Vårtbjörk har benämnts knotterbjörk i Njurunda och Selånger, vresbjörk i Njurunda. Vårtbjörkens s.k. masurbildningar – moseknul – har alltid varit ett omtyckt material för finsnickeri även hos oss. Moser eller masur har varit benämningar på sådant björkvirke. Vril används även idag som namn på rundade utväxter som slöjdas till träskålar, ”Häll gröten ti vrilen” (Njurunda, Hellbom 1962).

Variation

Flikbladiga björkar har varit populära i odling, särskilt den form som saluförts under namnet ornäsbjörk. Många har trott sig odla denna, men den äkta ornäsbjörken f. dalecarlica är idag mycket ovanlig i odling. Det vanligaste i odling har istället varit fransbjörk f. crispa och möjligen andra starkt flikbladiga sorter. Fransbjörk växte kvar vid den gamla barlastkajen i Nacka på Alnön (Blomqvist 1950, Elofson 1953, Hylander 1966), 1961 (RL).

Utbredning

Allmän i hela landskapet.
Collinder (1909): allestädes; massvis.