Den gamla skolramsan att skogskovallen växer på äng och ängskovallen i skog ger inte en rättvis bild av arternas uppträdande. Skogskovall växer näringsrikare och skuggigare än ängskovall M. pratense. Den indikerar något rikare förhållanden och är ofta associerad med ekbräken Gymnocarpium dryopteris och ekorrbär Maianthemum bifolium. Den förekommer oregelbundet och fläckvis i ej alltför mager granskog, ofta i svackor och på risfria ytor, och den gynnas påtagligt av förna- och näringsanrikningen vid röjningar. Den finns även på näringsrika hyggen, gärna då i skydd av högörter och sly, och ibland ses den i näringsrika kanter på skogsbilvägar. Ofta växer kovallarterna tillsammans, men i skuggiga lövlundar är skogskovall vanligen den enda arten, liksom i al- och häggbårder längs strändernas övre del, t.ex. vid havsstranden i Tynderö Våle och intill skogsbäckar. Den finns i skogsbryn och kan då och då ses ute på näringsrika ängsmarkskanter men hör egentligen inte ängen till.