Älggräs förekommer naturligt i skogsmark i hela landskapet, främst i översilade granskogssluttningar och i källkärr på bergssluttningar, men även i lövsumpskog och i måttligt fuktiga svackor i rikare gransumpskog. Dessutom finns arten längs örtrika skogsbäckar och den är typisk i rikkärrens kantzoner. Vid sjöar och större vattendrag ser man den i fuktiga strandbårder, vid havet dessutom i strandängar och vid driftvallen på grusiga eller blockiga stränder. Den kan växa på hyllor i fuktiga sydberg, t.ex. i Rankleven och Bergåsen i Borgsjö; i Tuna finns den i älvraviner. I dessa naturliga miljöer indikerar älggräs rika förhållanden.
På kulturmark glädjer den däremot inte botanisten. Den hör tillsammans med tuvtåtel Deschampsia cespitosa, svartvide Salix myrsinifolia och hundkäx Anthriscus sylvestris till de mest karaktäristiska arterna för det obrukade, igenväxande kulturlandskapet. Här har älggräset ökat starkt och bildar ofta monokultur på tidigare artrik hävdad mark, särskilt vid grundvattenpåverkan. Runt åkrarna uppträder älggräs som vita ”sorgkanter”, som en äldre brukare uttryckte det; han hade tidigare med möda lieslagit dessa. Älggräset missgynnas av lien och saknas på välhävdad slåtteräng. Det betas inte gärna, då korna skyr dess beska smak. Mest påtaglig är arten i kalkrika områden där den helt kan dominera låglänta, övergivna lägdor och tidigare hävdade strandängar, t.ex. vid Nyänget – Näset i Borgsjö.