Ängssyran är en välkänd kulturföljeslagare och trivs bäst i gödslade, friska till fuktiga lägdor. Den kan där bilda massbestånd och ge vallarna en vinröd färgton på högsommaren, särskilt i kalkfattiga trakter och på mindre god mark. Ängssyran finns också på igenväxande fält, på strandängar, i beteshagar – då ofta nedbetad – och i frodiga dikeskanter. På välskött slåtterängsmark, hackslått, hör den inte hemma; en förekomst där tyder på gödselpåverkan eller annan störning, kanske en gammal brandfläck eller en nedmultnad gräshög. Ängssyran etablerar sig också i nya vägdiken och vägkanter, även längs skogsbilvägar; på ny utfyllnadsjord, på bangårdar, i grustäkter m.m. I sådana glesvuxna miljöer kan den stå helt torrt. Dessutom finns ängssyra noterad i mer naturlig miljö från några sydberg i öster som Tunomsberget i Tuna, Tunberget i Tuna by i Ljustorp och Skrampberget norr om Bergdalen i Stöde. Det är ändå osannolikt att denna form, vanlig ängssyra, är indigen i landskapet.