smällvedel
Astragalus penduliflorus
Mer information om arten
Smällvedel hör till landets rariteter, och första gången den påträffades i Sverige var just i Byberget i Haverö. Arten har sin huvudutbredning i Mellaneuropas bergsområden och har i Nordeuropa bara en handfull lokaler i mellersta Sverige. I Medelpad växer den fortfarande på ett begränsat område i yngre tallskog på Bybergets västsluttning. En sekundär förekomst vid en närliggande väg i bebyggelsen har senare påträffats. Smällvedeln växer där i en vägkant i torr, öppen sand. Arten är liksom flera ärtväxter brandgynnad och dess förekomst här har sannolikt att göra med äldre skogsbränder (jämför sötvedel A. glycyphyllos). Smällvedeln missgynnas av att skogen sluter sig, och växtplatsen har tidvis röjts av intresserade ortsbor. Lokalen har även uppmärksammats av Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen och kommer förhoppningsvis att bevakas och bevaras framgent, eventuellt också med hjälp av naturvårdsbränning. Dessutom finns ett par osäkra äldre uppgifter hos Falck (1924).
Baljor på smällvedel Astragalus penduliflorus, Byberget i Haverö.

Första fynd

Först publicerad av Adler (1880) som Phaca alpina, då ny för Sverige. Äldsta belägg från Haverö Byberget (K.F. Dusén i GB).

Bygdenamn och bruk

Smällvedel var det lokala namnet i Haverö redan innan botanisterna upptäckt växten.

Utbredning

Två sentida lokaler.
Collinder (1909): sällsynt; måttligt.

Lokaler

Haverö Byberget (Adler 1880), 1880 (K.F. Dusén i GB, LD, S, UME och UPS), 1881 (P. Adler i GB, LD, UME och S), 1887 (N. Lagerstedt i S och UME), 1918 (Cedergren 1923), 1899 (E. Bergström i LD), 1909 (R. Lindahl i UME), 1931 (G. Degelius i GB), 1942 (T. Svedberg m.fl. i UPS), 1970–2000 (RL m.fl.), 100-tals ex. på en yta av 2–300 m² (Guvå 1972), Västisveden 1970–2005 (RL m.fl.); Knösberget 2 km V om By (= Knösen?) (J. Grelson enligt Dusén 1881b), utgången (Grels Ericsson enligt Falck 1924); Svalmyrberget 2 km O om By (okänt) (J. Grelson enligt Dusén 1881b), utgången (Grels Ericsson enligt Falck 1924).
karta