Säv bildar täta, mörka ruggar i näringsrikare sjöar och vattendrag. Den växer djupt, vanligen på mer än meterdjupt vatten, utanför vass- och sjöfräkenbältena. Därför kommer den nästan aldrig intill stranden, utan man skådar den mest på håll, om man inte är ute på en båttur eller på en ispromenad. Den förekommer regelbundet i rikare sjöar och större tjärnar på fast botten, gärna i anslutning till utloppen. I de fattigaste skogssjöarna saknas ofta säv, men i de något rikare kan man inte sällan se enstaka strån. Den missgynnas av varierande vattenstånd och förekommer vid älvarna ofta bara i avsnörda laguner, som i vågar i Haverö.
Särskilt rika bestånd finns på sedimentansamlingar vid inloppen till älvsjöarna i Ljungan, så t.ex. vid Torpsjön och Stödesjön, där sävruggarna har tätnat kraftigt under de senaste decennierna. I kulturområdena i öster finns sådana bestånd också i näringsrika åar, t.ex. Noraån i Sättna och Hasselån i Attmar. Då växer den djupt i lugnsträckor men ses ibland också i grundare, strömmande vatten som inte bottenfryser. Sävens rötter tål inte infrysning på vintern. Undantagsvis är den sedd i rikare gungflytjärnar (Attmar). Vid havet är säven säkert känd endast från Indalsälvens mynningsområde; i Njurunda finns den i avsnörda laguner.