Blekstarrens säkra kännemärke är den fint rynkiga zonen på axens stödblad, synlig även när axen är outvecklade. Man hittar denna starr främst på frisk kulturskapad ängsmark. Den är vanlig på örtrik, ogödslad gräsmark, som lågvuxna slåtter- och betesängar, helst i något fuktigare lägen och gärna vid grundvattenpåverkan. I välbevarad hackslåttmark kan den stå torrare, t.ex. i små svackor kring stenar och tuvor. Den är även karaktäristisk för solöppna dikes- och bäckkanter och finns inte sällan i fuktiga äldre vallar. Arten är vanligare på ogödslade utskiften och skogsodlingar än i centrala näringsrika jordbruksområden. Den kan växa i tät grässvål, men står gärna i lite glesare ytor och kan kolonisera barfläckar och nygjorda kanter. Man ser blekstarr även längs skogsbilvägar, på blöta körvägar och basvägar i skogen, och den kan hittas helt torrt på en grusig vändplan.
Naturliga ståndorter saknas inte heller. Blekstarren förekommer regelbundet längs större örtrikare, ljusöppna bäck- och åkanter, särskilt i rikområden Den är då i regel fåtalig men hittar gärna sin nisch t.ex. i blockiga miljöer eller i tidvis översköljda klippspringor. Arten kan även ses på fuktiga sydbergshyllor, t.ex. Stöde Myssjöberget, och vid breda bäckutlopp på havsstranden som på Åstön i Tynderö.