röllika
Achillea millefolium
Röllika följer sedan gammalt människan i hela landskapet. Den tycks också beroende av henne och saknar naturliga ståndorter. De kryddoftande blommorna med den sega stjälken är ett känt inslag på gårdstomter och i vägkanter. Röllikan växer företrädesvis på mager, ljusöppen mark där vegetationen inte är alltför tät. Kring gårdarna finns den helst på sandiga, slitna eller trampade ytor, t.ex. på gårdsplaner, kring grushögar eller i gångar. I gräsmattorna är den vanlig som bladväxt i bottenskiktet (och lever väl trots att gräsklipparen ej ger den tillfälle att blomma). Dessutom kan den vara ett besvärligt ogräs i rabatter och trädgårdsland på grund av sitt starkt greniga rotsystem. Arten är också vanlig i lågvuxna betesängar; så sågs den t.ex. på hårdbetade ytor i Njurunda Ovansjö. Den finns också på torrfläckar i hackslåttkanter men saknas som regel i täta grässvålar.
Röllikan följer vägkanterna, särskilt på glesbevuxen mineraljord med grus och sten; den finns även längs etablerade skogsbilvägar och ses ibland vid stigkanter ”långt till skogs” eller i en kraftledningsgata som i Holm. I grustäkter, på tätorternas parkeringsplatser, idrottsplaner, avläggningsytor och industritomter är den ofta pionjär. Arten är vanlig även i springor på kulturpåverkade hällar och i bergskärningar; ibland ses den på strandhällar och kan vid havet uppträda i ganska naturlig vegetation. På stränder finns den dock främst kring sandiga badplatser, slitna båtlänningar och på gistvallar. En udda förekomst sågs i en tidigare kulturpåverkad sumpskog i kalkområde i Borgsjö.
Röllikan följer vägkanterna, särskilt på glesbevuxen mineraljord med grus och sten; den finns även längs etablerade skogsbilvägar och ses ibland vid stigkanter ”långt till skogs” eller i en kraftledningsgata som i Holm. I grustäkter, på tätorternas parkeringsplatser, idrottsplaner, avläggningsytor och industritomter är den ofta pionjär. Arten är vanlig även i springor på kulturpåverkade hällar och i bergskärningar; ibland ses den på strandhällar och kan vid havet uppträda i ganska naturlig vegetation. På stränder finns den dock främst kring sandiga badplatser, slitna båtlänningar och på gistvallar. En udda förekomst sågs i en tidigare kulturpåverkad sumpskog i kalkområde i Borgsjö.
Första fynd
Först publicerad av Linné (1755). Äldsta belägg från Sundsvall Granlohög 1902 (C.A. Nordlander i S).
Bygdenamn och bruk
Linné (1755) uppger namnet stengräs från Medelpad. Denna benämning finns inte belagd senare. Två folkliga namn har dominerat i landskapet: brokskit och Per i backe. Brokskit har använts mest i de västra socknarna Indal, Liden, Attmar, Stöde, Borgsjö och Haverö medan Per i backe synes tillhöra nordöstra delen: Hässjö, Tynderö, Ljustorp, Sättna, Selånger samt Holm och Torp. I Liden Järkvissle förekom båda namnformerna på 1930-talet (RL). Backhumle är känt från Stöde och Njurunda syftar på att växten använts vid ölbrygd (Tengström 1908). Nordenström (1769) anger att blad av skabbgräs blandats som surrogat för tobak i Stöde. Namnet skabbgräs har också noterats i senare tid. Även under första världskriget var röllika ett vanligt surrogat för tobak i Medelpad. Från Sättna berättas att hästar som getts Per i backe inte får mask (Karin Hesslefors). Växten ansågs även bra som urindrivande medel åt kor (Mabel Fällström, Indal). Former med rödaktiga blommor har alltid varit eftersökta till buketter.
Utbredning
Allmän i hela landskapet.
Collinder (1909): allestädes; talrikt–mängdvis.
Collinder (1909): allestädes; talrikt–mängdvis.