När ängskavlens mjuka axkolvar kommer upp på försommaren förväxlas den ofta med timotej, en art som då ännu inte gett sig till känna. Ängskavle har tidigare odlats som vallväxt men idag har denna odling upphört. Den är ändå en vanlig art i näringsrika vallar och vallkanter i kustbygden och i dalgångarna. Bäst trivs den på näringsrik och något fuktig mark. Den har gynnats av konstgödning och kvävenedfall. På finsedimentjordar vid kusten och i dalgångarna är den särskilt ymnig och den ses ofta dominera på dammiga vägslänter, igenväxande vallkanter, öppna strandbrinkar och andra oslagna restmarker. I skogsbygden tunnar den ut, men ofta finner man något bestånd intill gödselstackar och kring ladugårdar där det är mer näringsrikt. Ängskavle tycks sakna naturliga ståndorter men ses ofta intill stränder och i näringsrika bäckdalar i odlingstrakter, ibland även i gles lövskog. Sannolikt ökande p.g.a. kväveanrikning.