Att hitta linneans gracila klockor på en skogstuva kan ge en känsla av att man funnit något ”rart”. I själva verket slingrar sig linneans bladrevor nästan överallt i barrskogen – men ofta dolda under andra skogsris. Arten gynnas av störningar i skogsrismattan och finns företrädesvis i stenig, risig eller tuvig skog. Den växer på marken i moräntallskog, ibland på tallhedar och i torr, gärna bergig, granskog. På mossklädda ytor under bergsbranter och i rasmarker kan linnean vara ensam marktäckande. I frisk och fuktig blåbärsgranskog är den typisk på uppstickande gamla överväxta stubbar, murkna lågor, rotvältor, mossiga stenar o.s.v., liksom på risfria mossytor som uppkommit t.ex. efter en förmultnad rishög eller en markstörning. Den är snabb att dominera sådan fläckar men i längden konkurrenssvag gentemot andra skogsris. I gransumpskog står linnean ofta kring trädrötter. Den förekommer även något i lövskog och blandskog, t.ex. i älvravinernas kanter. Arten koloniserar stigkanter och traktorspår men går aldrig ut på kulturmark i odlingsområden. Linnean gynnas vid röjningar och utglesningar och blommar ofta då, men den tål inte stark uttorkning på hyggen. På hyggena håller den sig till fuktsvackor bland stubbar och ris. Den är tålig för stark skugga i skog men kan även växa ganska solöppet bland block på skogssjöstränder.