kärrfräken
Equisetum palustre
Kärrfräken hör hemma i myrar, där ett rikt uppträdande av arten tyder på rörligt vatten med viss mineralhalt, d.v.s. goda betingelser för artrikedom. Kärrfräken växer i blöta höljor och drag, gärna i myrutlopp, myrhalsar, och glest skogbeväxta kanter med markvattenpåverkan, mer sällan ute på öppna myrvidder. I rikkärr finns den också högre upp på tuvkanterna. I sluttningskärr är den typisk, även i de mer fattiga, som på bergen i östra Medelpad. Däremot saknas den i många plana fattigmyrar. Arten är också regelbunden i något rikare sumpskog.
Utanför myrarna finns den vanligen i mossmattan vid källor eller källbäckar, ibland i skogsbäckkanter. Kärrfräken kan någon gång också ses där grundvatten går i dagen på kulturmark, t.ex. i en ängssluttning eller i ett dike. Den har f.ö. blivit vanlig i skogsbilvägsdiken med sippervatten och kan märkligt nog kolonisera även långt upp på torra, grusiga vägbankar.
Utanför myrarna finns den vanligen i mossmattan vid källor eller källbäckar, ibland i skogsbäckkanter. Kärrfräken kan någon gång också ses där grundvatten går i dagen på kulturmark, t.ex. i en ängssluttning eller i ett dike. Den har f.ö. blivit vanlig i skogsbilvägsdiken med sippervatten och kan märkligt nog kolonisera även långt upp på torra, grusiga vägbankar.
Första fynd
Först publicerad av Grevillius (1895) från Indalsälvens delta i Hässjö. Äldsta belägg från Selånger 1895 (H. Lidholm i S).
Utbredning
Allmän i hela landskapet men tunnar ut något både mot kusten och i norr.
Collinder (1909): allestädes; mängdvis–massvis.
Collinder (1909): allestädes; mängdvis–massvis.
