Kärrgröe trivs bäst på rörd, näringsrik och fuktig jord i kulturtrakter. Om man känner igen dess karaktäristiska, veka, grönvioletta vippa så ser man kärrgröe i nästan varje dike en kort tid i slutet av juni. Senare vissnar den ner och blir svår att skilja ut. Kärrgröe tål inte täta grässvålar men etablerar sig snabbt på öppen jord. De enkla, nedliggande tuvorna är vanliga på fuktiga jordfyllnader, schaktningar, åkerkanter och kulturpåverkade stränder. Ett annat favoritställe är bland brännässlor Urtica dioica bakom ladugårdar. Den kan i denna miljö finnas kvar på övergivna odlingar, vid ödegårdar i skogen och på fäbodar. Vid kusten kan man hitta arten på driftvallar och fågelskär. Kärrgröe växer också regelbundet vid källor, där den tycks ha en naturlig ståndort, inte bara i kulturbygden utan också i skogsområdena. – En småvuxen typ av kärrgröe har setts odlad i nyanlagda vallar (Hässjö).