rödsvingel
Festuca rubra
Rödsvingel är ett av våra mest spridda gräs och förekommer i många skiftande naturtyper. Den är alltid försynt och anspråkslös och växer gärna ute på kanter, invid väggar eller på näringsfattiga fläckar. Arten är en vanlig kolonisatör på naken mineraljord men är konkurrenssvag och klarar sig i längden inte i tät vegetation.
Naturligt växer rödsvingel på stränder och i myrar. På havsstränderna bildar den en zon framför albältet, ofta i anslutning till driftvallen. Den växer främst på grova sediment och moränstränder men även i högre belägna klippskrevor. Så kan man också hitta den i bevarade strandzoneringar längs större vattendrag. Som myrväxt förekommer den regelbundet i små glesa bestånd i rikkärr, gärna också i myrhalsar och källdrag.
På kulturskapade ståndorter har rödsvingel sin viktigaste förekomst längs vägarna, där den bildar en bård i gruset – ofta längst ut mot körbanan. En tuvig styvbladig form sås även in på nya vägslänter, t.ex. längs genomfartslederna. Någon gång ses den i torra, glesa vallkanter och även en tuvig form förekommer i vissa gamla vallar. Rödsvingel är också vanlig på magra, torra ytor kring gårdar och i tätortsmiljöer.
Naturligt växer rödsvingel på stränder och i myrar. På havsstränderna bildar den en zon framför albältet, ofta i anslutning till driftvallen. Den växer främst på grova sediment och moränstränder men även i högre belägna klippskrevor. Så kan man också hitta den i bevarade strandzoneringar längs större vattendrag. Som myrväxt förekommer den regelbundet i små glesa bestånd i rikkärr, gärna också i myrhalsar och källdrag.
På kulturskapade ståndorter har rödsvingel sin viktigaste förekomst längs vägarna, där den bildar en bård i gruset – ofta längst ut mot körbanan. En tuvig styvbladig form sås även in på nya vägslänter, t.ex. längs genomfartslederna. Någon gång ses den i torra, glesa vallkanter och även en tuvig form förekommer i vissa gamla vallar. Rödsvingel är också vanlig på magra, torra ytor kring gårdar och i tätortsmiljöer.
Första fynd
Först publicerad av Grevillius (1895) från Liden. Äldsta belägg från Njurunda Galtström 1875 (C.G. Andersson i S).
Variation
Rödsvingel F. rubra är känd för sin mångformighet. Både inhemska och införda former förekommer men de är dåligt utredda. På havsstränderna förekommer en tuvig form med håriga småax som liknar den nordliga ”bottenvikssvingeln” (se Mossberg & Stenberg 2003). Åtminstone vid södra kusten förekommer också en mindre tuvig och mindre hårig form som anknyter till sydligare kustformer. Myrförekomsterna har ljusa, håriga småax som anknyter till den inhemska fjällformen, fjällsvingel, subsp. arctica, men även kala former (subsp. rubra) har setts i myrar.
På kulturmark och längs vägarna är vanlig rödsvingel, subsp. rubra, vanlig över hela landskapet och följer även nätet av skogsbilvägar. I gamla vallar och i vissa parkgräsmattor har den väl avgränsade formen tuvsvingel, subsp. commutata, insamlats. Den är starkt tuvig, har mer eller mindre kala småax med ovanligt långa borst och anses införd med gräs- och vallfrö. Den såddes tidigare in i vallar och kan ännu ses kvarväxande i gamla lägdor, framförallt i skogsbyarna, och kan där fläckvis vara dominant. I vägkanter uppträder i sen tid också en tuvad form som liknar subsp. commutata men med påfallande styva basala blad som kan förväxlas med hårdsvingel, F. brevipila. Möjligen kan den inkluderas i subsp. commutata men har också drag av den sydliga strandformen, daggsvingel, subsp. juncea. Dessutom har en storvuxen kulturform, jätterödsvingel, subsp. megastachys samlats ett par gånger.
Utbredningen av rödsvingelns olika former är ofullständigt känd, men av de indigena formerna är den tuviga nordliga havsstrandsformen t.ex. samlad på Granön i Tynderö 1936 (S. Blomqvist i S), myrformen är framförallt känd från rikkärren i Borgsjöområdet och samlad från bl.a. Borgsjö, myr nära Jämtkrogen 1992 (HL i S) och myr nära Lombäcken 1985 (HL i S) men även funnen i andra skogsområden i väster.
Av kulturformerna är vanlig rödsvingel, subsp. rubra allmän i landskapet. Den storvuxna jätterödsvingeln, subsp. megastachys, är samlad vid Torpsjön i Torp 1990 (HL i S), Alnö Nyvik 1986 (HL i S). Den karaktäristiska tuvsvingeln, subsp. commutata, är först publicerad av Collinder (1909) som F. rubra f. fallax baserat på belägg från Skön (K.A.Th. Seth). Tuvsvingeln är funnen även i odlingsområdenas utposter som t.ex. Ljustorp Lillroten 1977 (HL i S); Blomsteråsen 1979 (HL i S, RL); Liden Anderberget 1984 (HL); Stöde Södra Gransjön 1978 (HL i S, RL) och vid Ulvsjöns södra strand (HL i S) och Holm Ekorråsen (en gammal odling NO om Paskemyra, VSV om Hassjön) 1982 (HL, RL). Denna form är även sedd i parkmiljö i Sundsvall, Skönsbergsvägen vid Villa Marieberg, 1980 (HL conf. ThK) och i gräsmattor, t.ex. vid Torp Boda Borg 1997 (HL i S). Vägkantsformen finns framförallt längs de större genomfartslederna.
På kulturmark och längs vägarna är vanlig rödsvingel, subsp. rubra, vanlig över hela landskapet och följer även nätet av skogsbilvägar. I gamla vallar och i vissa parkgräsmattor har den väl avgränsade formen tuvsvingel, subsp. commutata, insamlats. Den är starkt tuvig, har mer eller mindre kala småax med ovanligt långa borst och anses införd med gräs- och vallfrö. Den såddes tidigare in i vallar och kan ännu ses kvarväxande i gamla lägdor, framförallt i skogsbyarna, och kan där fläckvis vara dominant. I vägkanter uppträder i sen tid också en tuvad form som liknar subsp. commutata men med påfallande styva basala blad som kan förväxlas med hårdsvingel, F. brevipila. Möjligen kan den inkluderas i subsp. commutata men har också drag av den sydliga strandformen, daggsvingel, subsp. juncea. Dessutom har en storvuxen kulturform, jätterödsvingel, subsp. megastachys samlats ett par gånger.
Utbredningen av rödsvingelns olika former är ofullständigt känd, men av de indigena formerna är den tuviga nordliga havsstrandsformen t.ex. samlad på Granön i Tynderö 1936 (S. Blomqvist i S), myrformen är framförallt känd från rikkärren i Borgsjöområdet och samlad från bl.a. Borgsjö, myr nära Jämtkrogen 1992 (HL i S) och myr nära Lombäcken 1985 (HL i S) men även funnen i andra skogsområden i väster.
Av kulturformerna är vanlig rödsvingel, subsp. rubra allmän i landskapet. Den storvuxna jätterödsvingeln, subsp. megastachys, är samlad vid Torpsjön i Torp 1990 (HL i S), Alnö Nyvik 1986 (HL i S). Den karaktäristiska tuvsvingeln, subsp. commutata, är först publicerad av Collinder (1909) som F. rubra f. fallax baserat på belägg från Skön (K.A.Th. Seth). Tuvsvingeln är funnen även i odlingsområdenas utposter som t.ex. Ljustorp Lillroten 1977 (HL i S); Blomsteråsen 1979 (HL i S, RL); Liden Anderberget 1984 (HL); Stöde Södra Gransjön 1978 (HL i S, RL) och vid Ulvsjöns södra strand (HL i S) och Holm Ekorråsen (en gammal odling NO om Paskemyra, VSV om Hassjön) 1982 (HL, RL). Denna form är även sedd i parkmiljö i Sundsvall, Skönsbergsvägen vid Villa Marieberg, 1980 (HL conf. ThK) och i gräsmattor, t.ex. vid Torp Boda Borg 1997 (HL i S). Vägkantsformen finns framförallt längs de större genomfartslederna.
Utbredning
Allmän i hela landskapet.
Collinder (1909): allestädes; mängdvis.
Collinder (1909): allestädes; mängdvis.