skogsbräken
Dryopteris carthusiana
Mer information om arten
Om man strax efter snösmältningen på våren kommer in i en gråalskog Alnus incana, ser man nästan alltid de gröna, övervintrande bladen av skogsbräken. Till skillnad från den snarlika nordbräken D. expansa är skogsbräken i Medelpad främst en lövskogsart. Den växer också på mer människonära marker än sin gelike i barrskogen.
Skogsbräken finns i naturliga albårder längs stränder, både vid havet och större vattendrag i inlandet. Särskilt vanlig är den i förnarika raviner vid åar och älvar, men den finns också i annan löv- och blandskog. Den är typisk för lövstadiet på näringsrikare hyggen, på igenväxande odlingsmark samt på marker efter bränder. I äldre barrskog saknas den vanligen, och ses bara i de allra örtrikaste granskogarna nära kusten och under sydbergsbranter. Arten är bättre anpassad till kulturmark än nordbräken D. expansa och kan t.ex. växa öppet i steniga beteshagar och skogsbryn.

Första fynd

Först publicerad av Dusén (1881a): ”Enligt herr K.A.Th. Seth är den [Polystichum spinulosum * dilatatum] inom Sköns socken vanligare än hufvudarten” [Polystichum spinulosum, d v s D. carthusiana].
Äldsta belägg från Sundsvall 1878 (K.A. Andersson i S).

Utbredning

Skogsbräken är tämligen allmän från kusten och västerut till Borgsjö. Den tunnar ut i väster och är endast spridd i västra Borgsjö och Haverö.
Collinder (1909): allmän; måttligt–talrikt.