nordkråkbär
Empetrum nigrum subsp. hermaphroditum
Mer information om arten
Nordkråkbär är den helt dominerande underarten av kråkbär hos oss och den som bildar de stora bestånden. Den blommar undanskymt som en av myrarnas tidigaste växter. Den har små näringsanspråk och är också klimatiskt mycket tålig. Den är anpassad till miljöer som är utsatta för väder och vind och växer särskilt på ställen där skyddande snötäcke saknas. Den finns i så skilda miljöer som i blöta myrar och på torra berg. I inlandet är den karaktäristisk för hällmarkstallskog, bergstoppar och hyllor i bergsbranter och öppna lavklädda hällar i skogen. Vid havet förekommer den på klippformationer ovanför stranden och i vitmossa kring hällkar. Den finns också i svackor i gran- och tallskog på morän, gärna i närheten av våtmarker men ibland helt torrt på sandiga tallhedar.
Nordkråkbär växer typiskt på rismyrar och i tallsumpskog med dvärgbjörk Betula nana och odon Vaccinium uliginosum, gärna på tuvor eller kring trädstammar. På större myrar återfinns den i kanter i hjortronmiljö men också en bit upp i skogen. Ute på myrvidden finns den i tuvkanter och på låga tuvor, medan den på högre tuvor ofta ersätts av sydkråkbär subsp. nigrum. Nordkråkbär hör också hemma vid oligotrofa skogssjöstränder, ofta i en bård i strandens översta del. Dessutom växer den, liksom andra skogsris, i gammal hackslåttmark. Den är trampkänslig och visar där en förkärlek för stenar och tuvor men ibland ses den i ängens torra kanter.

Första fynd

Först publicerad av Brandell (1856) som Kråkbärsris – empetrum nigrum från Haverö. Äldsta belägg från Sundsvall 1878 (K.A. Andersson i S).

Bygdenamn och bruk

BRUK. Sopkvastar och tvagor tillverkades förr av kråkbär. Anna Nordin i Njurunda berättar att ”riset revs upp och barken sveddes bort över eld. Sedan lades riset i saltlake några veckor. Höll i minst 2–3 år”. Det anges ofta att ”tattare” reste runt i bygderna och sålde de egenhändigt tillverkade redskapen av kråkbär. De ansågs vara av mycket bra kvalitet.

Variation

Misstänkta mellanformer mellan kråkbär och nordkråkbär ses någon gång, både på myrtuvor som vid Borgsjö Stormyrtjärn 1979 (HL, RL) och i hällkarsmiljö vid havet som vid Tynderö Oxviken 1992 (HL).

Utbredning

Allmän i hela landskapet men med mindre frekvens i de lägre dalgångarna.
Collinder (1909): allestädes; massvis.