Brännässlan har sedan mycket lång tid tillbaka följt kulturen och har sin givna plats vid gödselstacken, kasa, intill ladugårdsväggen. Arten kräver starkt kväverik mark. Där den finns vid ladugårdsväggen är den ofta helt allenarådande och växer kvar i decennier, också efter det att tillförsel av ny gödsel upphört. Så ser man den idag, t.ex. vid gamla fäbodar och ödegårdar; den har setts stå kvar i mer än 70 år sedan djurhållningen upphört och t.o.m. sedan ladugården, fängse, ruttnat ned. Först när granskogen tagit över försvinner den.
Brännässlan är idag vanlig också i beteshagar, både på öppen mark och i skog, där den lätt etablerar sig i gödselfläckarna, rusorna. I hagar är den gynnad av sina brännande egenskaper, som gör den oattraktiv för betande djur. Även konstgödning, kvävenedfall från trafik och annan näringsberikning har gynnat arten. Idag är den ett vanligt inslag också i åkerkanter, strandbrinkar, igenväxta lägdor och röjda lövlundar. Ibland ses den bland högörter kulturnära på hyggen och i oslagna vägkanter, och den uppträder i tätorterna på industrimark, ödetomter och matjordshögar och i trädgårdsland.