Medelpads flora - knylhavre

knylhavre

Arrhenatherum elatius

Knylhavre är hos oss starkt knuten till vägarna där den framförallt uppträder i torra vägkanter och vägslänter. Några uppgifter finns också från järnvägar. Arten kan bilda rätt stora bestånd på sydvända och inte alltför stabiliserade kanter. Arten tycks vara klimatiskt begränsad och har sin tyngdpunkt i sydöstra delen av landskapet. Den är sannolikt ökande idag och hade förhållandevis få lokaler på Collinders tid.

Första fynd

Först publicerad av Collinder (1909) baserat på belägg från Tuna Vattjom 1906 (Collinder i UPS). Äldsta belägg från Holm Sandnäset 1888 (S.J. Enander i S).

Bygdenamn och bruk

Hellbom 1980 anger namnet knylhagre från Njurunda. Skulle arten ha varit så framträdande i äldre tid, att den renderat ett folknamn, eller avses luddhavre Helictotrichon pubescens?

Utbredning

Drygt tio sentida lokaler noterade, men i dag troligen vanligare.
Collinder (1909): sällsynt; måttligt.

Lokaler

Njurunda Skärsätt N om Sörbjörken 1978 (HL); Ängom 1976 (HL); mellan Öjestrand och Ängom 1996 (HL); Källåsen 1979 (HL); Svartvik 1978 (HL), 1984 (HL i S), 1993 och 1996 (LS); Essvik 1979 (HL).
Sundsvall Västhagen 1968 (GW i UME); Skönsbergsvägen 1979 (HL).
Skön Skönvik på barlast 1911 (K.A.G. Gredin i LD); Ortviken 1977, 1986 (HL).
Alnö vid kyrkan 1979 (HL).
Tuna Vattjom vid järnvägen 1906 (Collinder i S och UPS); Vattjoms station 1982 (HL).
Selånger Hov, Bergsåker, N om travbanan och Österro NO om travbanan 1979 (HL).
Holm Sandnäset 1888 (S.J. Enander i S).
Torp Storboda vid europavägen (E14) 2005 (HL).
Haverö Nybosand 1982 (ThK).