Gulsporrens bleka gula blomsterfält möter invid vägkanter och husväggar när sommaren mognat. Arten följer både vägar och järnvägar och är mycket spridd längs dessa, framförallt i kustbygden och dalgångarna. Den växer på näringsfattiga, torra ytor med gles vegetation, helst på sandjord. Längs vägarna står den i halvöppna brinkar och kanter, idag ofta tillsammans med bergrör Calamagrostis epigejos. Efter järnvägen är den också mycket vanlig, både i solvarma lägen på banvallarna och ensam i grov makadam mellan spår på bangårdar, mellan dubbelspår etc. Den finns också mycket på industritomter i grusplanernas randzoner. Dessutom ses den ibland på eroderade torrbackar, i åkerkanter och torra, glesvuxna lägdkanter, samt igenväxande torräng (Ljustorp), ofta också i grusgropar och på utfyllnader av mineraljord. Arten har sannolikt även spritts med vallfrö (t.ex. finns tidiga uppgifter om förekomster i lägdor, t.ex. vid Liden Märrgård.
Gulsporren har ibland odlats, särskilt i utbredningsgränsen i norr och väster och i skogsbygden. Ibland är den kvarstående och förvildad, t.ex. i övre Indalen (RL); troligen är detta en spridningsväg i skogsbygden. Många av förekomsterna i tätorter och stadsmiljöer är säkert också odlingsrester – arten uppträder där gärna i rabatter, intill husväggar, kring affärer etc. Den har expanderat under det senaste seklet (med vägar, järnvägar, vallfrö och odling).